Tagande av utländskt understöd: Tryckpressar, falska kvitton, annonser och subventioner till bokförlag

I dag fick jag ett tackbrev från en läsare av denna blogg. En person som i sisådär 30-40 år gått och undrat över en man som synts ”med hög svansföring” i utelivet i Stockholm på 70-talet. Mannen med den höga svansföringen råkade tillhöra Knut Tells familj och det stod klart att den höga svansföringen hade med det vinstbringande företaget Tell-Impex att göra, det företag som jag i förra inlägget berättade att det tjänade mycket pengar på IKEA:s importmöbler från DDR.

Att firman tjänade pengar på IKEA:s importmöbler visste min anonyme läsare, men det fanns något mystiskt med det hela.

”Jag förstod också att delar av vinsten gick åt annat håll”, skriver läsaren och tillägger att ”Jag förstod att jag inte skulle rota i det hela.” 

Nu har denna lilla blogg fyllt i lite luckor. Roligt! Samtidigt fick jag ytterligare ett belägg för att allt från DDR inte trillade ner i partikassan!

F ö var jag nog lite sömnig i går. På sid 340ff i Birgitta Almgrens bok ”Inte bara Stasi” så redogörs utförligare för DDR:s stöd som gick via SKP-mannen Knut Tells firma Tell-Impex. Men låt oss börja några sidor tidigare:

”Svenska Säkerhetspolisen hade sedan början av 1950-talet misstänkt att Moskva och Östberlin låg bakom finansiellt och materiellt stöd till svenska kommunistiska tidningar, bokförlag och tryckerier. Det ansågs som hot mot rikets säkerhet. Om främmande länders regeringar blandar sig i interna partiangelägenheter och försökte styra verksamheten kunde det inverka menligt på den svenska demokratin”, skriver Birgitta Almgren (s 336).

Lite grand som det jag var inne på i går i diskussionen om ”tagande av utländskt understöd”. Men hur kunde det här alltså gå till?

Tja, genom annonser, falska kvitton, subventionerade resor till öst och köp av tryckpressar. Stöd till boklådor och bokförlag var andra exempel liksom alltså Knut Tells firma Tell-Impex, som bland annat fick provision från import av IKEA-möbler som producerats av östtyska fångar.

Stödet, bland annat det som Knut Tell har varit inblandad i, har behandlats i förrapportering till Säkerhetstjänstkommissionen (2001). Viss referens har jag hittat här till skribenten Werner Schmidt, som också har skrivit boken ”Antikommunism och kommunism under det korta nittonhundratalet”, den hittar ni här, kan tydligen också köpas på nätboklådor. Han har också skrivit boken ”Svenska kommuister och SED 1956-1977 – ett motsägelsefullt förhållande” (2005). Jag hittar den här, den tycks ingå i den här.

Stödet (eller fifflet om man så vill) står också att läsa om i Almgrens bok Inte bara Stasi (s 336ff). Här är ett exempel summerat:

I maj 1978 får DDR-ambassaden i Stockholm ett brev från tidningen Norrskensflammans ledning. DDR-ambassaden ombeds hjälpa tidningen med lite förfalskade kvitton.

Hösten 1968 hade tryckeriet behövt en tryckpress och ‘kamrater’ från Moskva och Östberlin hade varit behjälpliga. Östtyska SED hade senare efterskänkt skulden som uppgick till 632 610 kronor.

Birgitta Almgren upplyser läsaren om att detta är 5 miljoner kronor i 2008 års penningvärde.

Parallellt med detta hade Norrskensflamman ansökt om lån från svenska staten till maskininvesteringen. När nu Norrskensflamman ansökt om avskrivning av det svenska lånet hade myndigheterna upptäckt att det fanns en skuld på 632 610 kronor i bokföringen som var lite oförklarlig eftersom Norrskensflamman ju fått låna statliga pengar för att betala cash. Det var nu man behövde lite historiska kvitton för att visa att det där inte alls var en skuld utan bara något som Norrskensflamman glömt ta med i sin bokföring.

På sid 342-343 i Almgrens bok finns brevet till ambassaden och en anteckning på dokumenten om att (förfalskade) kvitton från 1972 och 1973 överlämnades den 12 september 1978. Det kan ni ta del av om ni köper Almgrens bok, eller lånar den på närmsta bibliotek! 

TIDNINGEN CLARTÉS ANNONSER

I den tidigare IB-agenten Svante Winqvists bok ”IB-affären – i vems intresse?” (1973) konstaterar författaren att politiska organisationers tidskrifter sällan prunkar av annonser. Vänstertidningen Clarté har varit ganska ren från sådant, men 1965 förekom del annonser:

  • I Clarté nr 1 1965, sid 20 finns två annonser. Den första är från Svensk-ungerska föreningen. Den andra (på en halv sida) är från APN, (Novosti), den sovjetiska nyhetsbyrån som jag för övrigt vet hade en och annat KGB-agent i sin sold.
  • I Clarté nr 6 1965 finns en helsida för AB Matreco, som säljer ryska bilar. Ett bolag som ryssarna använde i underrättelsesammanhang.
  • I Clarté nr 7 1965 hade ett östtyskt bokförlag en helsidesannons där de saluförde mongolisk-tyskt lexikon, lärobok i hausa-språket och ytterligare fem titlar som säkerligen aldrig såldes i särskilt många exemplar. I alla fall inte i Sverige.

Nu hade nog inte just detta bevismaterial hållit i en domstol för tagande av utländskt understöd. Låt oss istället konstatera det alla i reklam- och annonsbranschen vet – att investeringen i en annons ska löna sig. Problemet är att vi inte har en aning om hur mycket Clarté fick betalt för annonserna. 50 kronor, 5000 kronor eller 50 000 kronor? APN:s annons om ”Nyheter från Sovjetunionen” nådde nog rätt målgrupp och det är fullt möjligt att Clartéister rusade iväg för att köpa både Jalta-bilar och mongolisk-tyska lexikon. Vem vet.

Winqvist fördjupar sig lite i AB Matreco, vars Jalta-bilar inte bara finns att beskåda på helsida i tidningen Clarté. Annonsen hänvisar också till en särskilt bilaga som följer med tidningen. Winqvist finner i alla fall AB Matreco intressant ur underrättelsesynpunkt:

”Bolaget valsade runt i pressen 1971 sedan det utpekats som misstänkt för inblandning i underrättelseverksamhet”, skriver Winqvist och hänvisar till Expressen 21/10-1971.

Han har också själv inhämtat en uppgift om hur AB Matreco användes i underrättelseverksamheten.

Två ryska diplomater åker med CD-märkt bil till en av bolagets anläggningar. Där lämnas CD-bilen in för ‘service’. Diplomaterna får en ny-gammal bil, som ‘tyvärr’ inte hunnit omregistreras till sin nya ägare (bilfirman). Anonymt kan diplomaterna nu åka till olika punkter. Om någon noterar registreringsnumret finns en viss chans att undgå misstankar.  

För övrigt berättar Winqvist om Clartés reseutbyte med DDR. Sommaren 1964 kommer en 13-mannadelegation från DDR till Sverige. En Günter Rösner ska ha berättat om vilka Clartéister som han träffade. De svenska Clartéister som Rösner nämner betecknar Winqvist som ”vänskapsförbundens barn-lag”.

”Av 5 nämnda personer är således 4 yngre. Samtliga dessa har föräldrar eller svärföräldrar som sitter i styrelser, antingen för Sverige-Sovjetunionen eller Sverige-TDR (TDR= Tyska Demokratiska Republiken, dvs DDR). Den femte personen har själv varit aktiv inom Sverige-Sovjetunionen.”

DANELIUS BOKHANDEL

IB-kollegan Gunnar Ekberg nämner i sin bok ”De ska ju ändå dö – tio år i svensk underrättelsetjänst” (Fischer & Co, 2009) hur underrättelsetjänsten, dvs IB, blev intresserad av Danelius bokhandel i Göteborg. Orsaken var att underrättelsetjänsten misstänkte att det kom utländskt understöd till KFML, Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna, via denna lilla bokhandel. Finansieringen misstänktes i det här fallet komma från Kina.

”Jag hade ju själv besökt ambassaden och fått mer eller mindre öppna förslag om att jag och andra kontakter i KFML skulle hjälpa kineserna med dold informationsinhämtning från olika företag och institutioner”, skriver Ekberg (s 261).

Nu bestämde alltså IB:s operationschef Bo Anstrin för att obemärkt gå in i bokhandeln och fotografera av handlingar som kunde visa på kinesisk finansiering av verksamheten. Detta sker alltså i augusti 1971. IB gick in med egen nyckel, då Ekberg gjort en nyckelkopia vid något tillfälle då innehavaren Claes Danelius lånat ut sina nycklar till honom. I nyckelknippan hade det även ingått en nyckel till kassaskåpet, som Ekberg också hade en kopia på.

”Efter att ha gått igenom dörren så snabbt, tyst och obemärkt som möjligt i nattmörkret gick jag rakt igenom butiken och in på det lilla kontoret. Jag koncentrerade mig på kassaskåpet. Det gick upp vid andra försöket”, skriver Ekberg och fortsätter: 

”Mycket riktigt. Efter en stunds rotande hittade jag korrespondens och siffersammanställningar som tydde på att kineserna betalat ut pengar till Danelius. Pengar som troligen inte var redovisade i bokföringen. Som jag minns det i dag handlade det om pengar till löner.” 

Ekberg hänvisar också till Frank Baudes memoarer, där Baude ska berätta om att han, Nils Holmberg och Ivar Österlund 1967 besökte Kina. Nils Holmberg och Frank Baude ska ha fått 60 000 kronor av kineserna, pengar som de senare smugglade i kläderna.

I Lars Åke Hanssons och Stig Hanséns bok De Svenska Maoisterna (Lindelövs 1997) står det att läsa på sid 148ff att Svenska Dagbladet i en artikelserie 13-15 december 1975 hänvisat till initierade källor som menade att det finns starka skäl att tro att extremvänstern finansieras av bidrag från Peking. I ledare i Gnistan (1/76) sägs detta påstående vara ”utstuderat lögnaktigt”.

Men KFML-medlemmen Harald Holst, utbildad på partiskola i Sovjet och DDR, som 1966 arbetade på Danelius bokhandel i Göteborg, visade sig mera öppen ett antal år senare för författarna Hansson/Hansén.

”Jag jobbade för åttahundra spänn svart i månaden, pengar som kom från kinesiska ambassaden på Bragevägen”, citeras Harald Holst ha sagt till författarna.

Holst berättar om boklaster som de säljer med 100 procents förtjänst, om propagandamaterial som kommer i ofantliga mängder och om prenumeranters adresser som skickades till nyhetsbyrån Nya Kina i Peking. Vad nu kineserna skulle ha för nytta av prenumeratinsadresser från Västgötaslätten.

”Man kan säga att kineserna indirekt drev Danelius bokhandel, och Classe Danelius och min lön betalade de direkt”, säger Harald Holst i boken.

När bokförlaget Oktober gav ut en bok av Mao kom det en fet räkning från ett tryckeri i Uddevalla. Harald Holst åkte till kinesiska ambassaden och fick flera tusen dollar i ett kuvert. Väl åter i Göteborg sprang Holst till olika växlingskontor för att växla lite här och lite där, allt för att inte väcka uppmärksamhet.

”Nu efteråt undrar jag över hur vi fixade detta i bokföringen”, citeras Harald Holst.

Det bör påpekas att det är just denne Harald Holst som i april 1973 ”bistår” Jan Guillou i sin ”journalistiska” gärning genom att förhöra IB-agenten Gunnar Ekberg. Vi talar om den så kallade ”köksbordskonfrontationen” hemma i Ekbergs lägenhet.

I väntan på nästa inlägg kan ni ju alltid läsa på Brevet från Abu Iad (alias Jan Guillou) så ni är med i svängarna. För nu ska vi in i hur Peter Bratt och Jan Guillou skildrar sin verklighet från 1973 och framåt.

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Danelius, DDR, FiB/Kulturfront, Göteborg, Gunnar Ekberg, Harald Holst, IB, IB-affären allmänt, IB-åtalet allmänt, Jan Guillou, Journalistik, KFML, Peter Bratt, SKP, Sovjet, Stasi. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Tagande av utländskt understöd: Tryckpressar, falska kvitton, annonser och subventioner till bokförlag

  1. Ping: Nya uppgifter om Matreco AB. Om intresset för att gå med vinst och om Clartés politiska inrikting | Tankar om IB

Kommentarsfältet är stängt.