IKEA i Stasiarkiven. Politiska fångar i DDR gjorde Kamprad rik enligt WDR och en svensk kommunist som fick provision på all möbelimport

Hur mycket ”fair trade” är IKEA egentligen? Det är en av flera frågor som den tyska tv-kanalen WDR, Westdeutscher Rundfunk, ställt sig. I några avsnitt har man granskat den stora koncernen. Hur marknadsför man sig? Hur är det med kvalitén på möblerna? Och vilken politik för man kring sin egen personal och underleverantörernas?

Ur ett kalla krigs-perspektiv så är det del fyra som är intressant. Den heter Der IKEA-check, Teil 4 – Fairness och sändes i början på augusti i år. Det är den som handlar om personalpolitik och krav på underleverantörerna, i dag och historiskt.

Vi får t ex reda på hur det är i dag. 60 procent på IKEA är deltidsarbetande. Så vill IKEA ha det. Det ger flexibilitet. Tja, det låter väl som de flesta andra företagen inom handels.

Det som intresserar mig är det historiska. Det som har med DDR och Stasi att göra. I IKEA:s tidiga historia förläggs produktionen främst till Östblocket. I DDR får man bra pris. 

WDR får fram att det är totalt 65 produktionsenheter i DDR som levererar till IKEA. De som arbetade i produktionsenheterna var straffångar, menar WRD. Tjugo procent av dessa uppges ha varit politiska fångar, människor vars enda brott kanske var att de försökt fly till Väst eller haft böcker i bokhyllan som regimen inte accepterade.

IKEA-soffan Klippan gjordes tydligen av östtyska straffångar. Det framgår av WDR:s inslag. I professor Birgitta Almgrens bok Inte bara Stasi (Carlsson, 2009) läser jag att IKEA-lampan Svit framställdes på ungdomsfängelset i Halle. 

I tv-dokumentären sägs det att Kamprad inte vet något om arbetsförhållandena. Samtidigt berättar Almgren i sin bok om att det sker demonstrationer i Storbritannien och Västtyskland. Demonstranterna där vet att det är östtyska fångvårdsanstalter som producerar varor för IKEA.

Efter att ha sett programmet sitter jag med frågetecken. Jag har inte fått svaret på vad Ikea visste och inte visste om situationen i DDR. Det finns väl förresten snickeriproduktion i svenska fängelser också, än i dag? Är det också fel? Om det inte är det – vem bestämmer var gränsen mellan moral och icke-moral går? Det är här jag finner WRD rätt luddiga i kanterna.   

För 1,5 år sedan var jag på en författartillställning här i Malmö. En kvinna kom fram och berättade att hon läst min mans bok, ”De ska ju ändå då – tio år i svensk underrättelsetjänst”. Nu tindrade hon med ögonen och berättade för oss om Eschka, som varit så trevlig. Vi talar alltså om Wolfgang Eschka, DDR:s pressattaché som hade hjälpt henne och hennes man när de skulle resa till DDR för att göra reportage om östtyska arbetsförhållanden. Kvinnan med de tindrande ögonen förklarade att i DDR hade man ju på den tiden kommit så långt med arbetarskydd och sådant.

Jag och min man framförde ett litet påpekande om att Eschka varit Stasiofficer också. Kvinnans ögon tindrade och hon nickade. Jodå, det visste hon numera. Hade de blivit övervakade varje steg de tog? Kvinnan skrattade och berättade om att de stuckit iväg och gjort något annat än vad som var planerat några dagar. Nej någon direkt övervakning hade det inte varit. Och Eschka hade ju varit så trevlig.

Jag låter denna kvinna vara anonym, för hon finns inte längre bland oss. Mötet med henne väcker frågor. Kan man se utan att se? Ett påstående dyker upp i mitt huvud. Jag minns inte vem som sa det.

”It’s wonderful to live with your eyes closed.”

Hur många var det inte som levde med skygglappar på sig under kalla kriget? Människor som bara såg det goda och inte det där andra i Sovjetunionen, DDR och likasinnade diktaturer? Hur duktiga var inte länderna i DDR att plocka fram sina potemkinkulisser? 

Birgitta Almgren berättar i sin bok om Rainer Buhl som dömdes till fängelse för flyktförsök från DDR. Han vittnar om brist på säkerhetsanordningar, hur människor förlorade syn och fingrar i de östtyska fängelseverkstäderna. Bara i Zuchthaus Brandenburg (ung tukthus) arbetade 3 000 fångar enbart med möbelproduktion till Väst. Tv-stationen WDR träffar Hans Otto Klare, som arbetat i en av fängelseverkstäderna. I programmet berättar han om att det var mer än arbetshandskar och hörselskydd som saknades.

Jag är övertygad om att både kvinnan med de glittrande ögonen och IKEA:s företrädare serveras något annat än den verklighet som östtyska fångar fick uppleva. Den intressanta och moraliska frågan är naturligtvis – när borde de ha sett och förstått att det de fick sig serverat kanske inte var hela sanningen?

Det är inte bara IKEA som tjänar pengar på östtyska fångar. I Birgitta Almgrens bok (s 341-345) framkommer det också att den svenske kommunisten Knut Tell tjänar en hacka han också. Han får fem procent i provision på all möbelimport från DDR ”utan några som helst motprestationer”. 

Jag googlar och hittar en uppgift om att Knut Tell skulle ha varit SKP:s, dvs Sveriges Kommunistiska Partis, facklige sekreterare. Jag hittar honom som engagerad för svenska stuveriarbetare i Göteborg och som förklarare och försvarare av metallstrejken 1945.

En facklige sekreteraren för ett kommunistiskt parti driver alltså under kalla kriget en vinstdrivande privat firma, Tell-Impex, där han får 5 procent i provision för all import av möbler till Sverige som tillverkats av straffångar i en diktatur. Alla dessa pengar får hans privata företag utan att han och hans firma verkar ha haft någon som helst inblandning i vare sig möbelproduktion, affärsförmedling eller import att göra.  

Nja, helt sant är det ju inte. Från 1979 minskas provisionen till 3 procent ”på grund av krympande ekonomiska marginaler” för att sedan upphöra 1983 (Almgren, s 345).

Oavsett förlägger alltså IKEA en del av sin möbelproduktion under drygt 20 år till DDR:s fånganstalter. WDR menar att denna prispress och fångproduktion är en väsentlig orsak till att IKEA och Kamprad blev så rika och stora som de har blivit.

Varför lämnar IKEA DDR? Tja, dels föll DDR. Men Almgren pekar också på Stasirapportering om att IKEA:s affärsledning vill dra sig ur handelsförbindelserna. Stasirapportören IMS Junge menar i en Stasirapport att Kamprad däremot vill utveckla förbindelserna ytterligare. Jag vet inte om jag tror på IMS Junge. Ville Kamprad vara kvar i DDR så hade man nog blivit det. Han är ju faktiskt HSB, Han Som Bestämmer.

Almgren pekar på ett ”problem”, nämligen det att man i DDR började tömma fängelserna. 1987 frigavs cirka 27 000 personer som varit aktiva i verkstadsproduktionen. Klart att detta påverkade handelsförbindelserna. WDR pekar också på att de asiatiska tigrarna nu börjar bli intressanta produktionsländer för IKEA.

Slutsatsen är att det inte är de dåliga arbetsförhållandena som är drivkraften för IKEA:s utträde ur DDR. Istället talar vi om konkurrens, pengar och frågan om var det finns arbetskraft. Det är helt enkelt affärsmässiga drivkrafter som styr. 

Visserligen hör inte detta till min bloggs domäner, men jag kan inte låta bli att citera ett svenskt ambassaddokument från 1996 om Nord-Korea:

”IKEA har långt gående planer på att öppna tillverkningsenheter för vissa av sina produkter i Nord-Korea … Lönebild, valutaförhållanden och därmed prissättning i Nord-Korea är helt annorlunda än i andra länder. Enligt IKEA är dessa faktorer väl så förmånliga som i lågprisländer som Vietnam och Kina. Dessutom bedömer IKEA strukturen på arbetskraft i Nord-Korea i flera avseenden vara ovanligt positiv.” 

Vilken klinisk ”byråkratiska” vårt svenska utrikesdepartement har producerat!

Någon som undrar hur den tyska tv-dokumentären slutar? Med att WDR konstaterar att IKEA i dag har Fair Trade-frågor på sin agenda, men att det inte är tillräckligt prioriterat. Slutbetyget som WDR ger är ”otillräckligt”.

Jag är väl något oklar på om jag tycker att nutiden är så genomanalyserad i programmet. Ska man granska Fare Trade är det väl egentligen viktigare det som sker i dag. Jag har själv mött en IKEA-anställd verksam i någon del av världen med kontakter med underleverantörer. Jag fick definitivt intrycket att det fanns Fare Trade-frågor på den personens agenda.

Möblerna då? WDR har i ett tidigare dokumentäravsnitt fått gott betyg.

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i DDR, SKP, Stasi, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till IKEA i Stasiarkiven. Politiska fångar i DDR gjorde Kamprad rik enligt WDR och en svensk kommunist som fick provision på all möbelimport

  1. Ping: Khadaffis jaktstuga, om etik och moral hos företag och stater och frågan om varför Peter Bratt genom IB-avslöjandet så ivrigt försvarar en Stasiagent | Tankar om IB

Kommentarsfältet är stängt.