Public Service: Guillous telefonsvarare efter KGB-affären och anmälan till pressombudsmannen som ett mediastrategiskt grepp

”Guillou hemlig Sovjet-agent”

Med denna löpsedel avslöjade Expressen hösten 2009 att Jan Guillou arbetat för KGB. I kölvattnet på detta anmälde Jan Guillou Expressen till Allmänhetens pressombudsman, PO. Janne menade ett det var förtal att ha kallats för KGB-agent.

Satirprogrammet Public Service, som ingår i Sveriges Radios sändningar Godmorgon, världen! på söndagarna tog upp Guillous PON-anmälan den 22 november 2009.

Det hela börjar med att satirikerna hamnar i Jan Guillous telefonsvarare. Sekvensen måste verkligen höras, och därför har ni fått en länk till hela programmet här samt mp3-länk här. Sekvensen ligger cirka 05.30 in i programmet Public Service!

För er som av någon anledning inte har ljud på datorn, så har ni inledningssekvensen till ”Jan Guillous telefonsvarare” här (läs den gärna med överlägsen, grötmyndig röst):

”Du har ringt mig. Jan Guillou. Sveriges mest inflytelserika journalist.

För att beställa mina böcker, tryck 1

Signerade brynjor och pilbågar, tryck 2.

Uttalanden om Peter Bratt, Gunnar Ekberg och alla andra lögnare, pajasar och idioter, tryck 3

Om det gäller KGB, tryck 9 eller vänta, så kopplar jag dig direkt till en rekryterare.

Du vet väl också att du kan ta kontakt med mig genom att skriva ett hemligt meddelande med krita i vilken telefonkiosk som helst.

Eller tala efter pipet …”  

Sedan kommer alltså ”Jan” in i programmet och förklarar varför han anmält Expressen till PON. Visst är det här en satir, men tänk också på att i denna satir finns mycket fakta. Uppräkningarna av allt det utrymme som Jan Guillou fick i media denna stormande KGB-höst är så vitt jag kan se helt korrekt. På ett skickligt sätt petar Public Service hål på Jannes anmälan till pressombudsmannen.

Frågan kvarstår alltså. Varför i hela fridens namn anmälde Jan Guillou Expressen till pressombudsmannen?

Den enda rimliga svaret på frågan är att det handlar om mediastrategi. Eller som Jan Guillou själv uttryckte det i tidningen Focus i augusti 2008:

”Jag brukar vinna debatter, för där är det brutalitet, snabbhet och hänsynslöshet som gäller, snarare än ett förhållande till sakfrågan.” 

Kort och gott: Jan Guillou ville inte att medias fokus skulle vara på hans gärning på 60- och 70-talet. Han ville inte bli nagelfaren för att både ha jobbat för KGB och arbetat som journalist. För att ha underlåtit att informera sina närmaste chefer om KGB-uppdraget. För att ha underlåtit att ha informerat Säkerhetspolisen när han värvades av KGB.

Dagens mediaträningar går ut på att man ska tala sanning, fatta sig kort och gärna ta ”bryggor” till andra ämnen som man hellre vill diskutera än det som journalisten frågar om.

Genom PON-anmälan skapade Jan Guillou denna ”brygga” bort från för honom obehagliga frågeställningar om etik, uppsåt och gärningar. Samtidigt lades en hinna av osäkerhet över bevakningen av Guillou och KGB-affären. Hade Expressen gjort fel? Vad fick man kalla Guillou? Hur många journalister som sprang längs den av Guillou utpekade stigen reflekterade över att de ingick i ett mediastrategiskt välkänt grepp? 

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Gunnar Ekberg, Jan Guillou, Journalistik, KGB, Peter Bratt, Säpo, Sovjet, Uncategorized. Bokmärk permalänken.