En intressant replik om Rosenholz från Säpo

Den som googlar den ska finna. Eller? Hittade en intressant replik från Säpo, som publicerades på SvD:s ledarblogg i februari 2010. Den återfinns på Söpos hemsida här.

SvD hade på ledarsida 19 februari samma år menat att Säpo inte ville lämna ut sanningen om svenskar som påståtts ha spionerat för DDR under kalla kriget.

”Hade sanningen varit så enkel som att Säkerhetspolisen i sitt arkiv hade haft namn på femtio DDR-spioner som bedrivit underrättelsearbete mot Sverige, hade svaret varit givet. Sannolikt skulle alla ha åtalats för spioneri eller grovt spioneri, och deras namn skulle ha varit kända för den svenska allmänheten”, skriver Åsa Hedin, informationschef på Säkerhetspolisen.

Så enkelt är det alltså inte. Någon Stasilista finns inte, säger Säpo, som ”i omgångar”, som det så vackert heter, fått uppgifter om namn på personer bosatta i Sverige som påträffats vid genomgång av Stasiarkiven. Av dessa har Säpo kunnat identifiera ett femtiotal personer. Förundersökning har hållits.

”I flertalet fall visade det sig att brottsmisstankarna var helt grundlösa. Personerna i fråga hade aldrig haft tillgång till några hemliga uppgifter och kände inte heller någon person som hade tillgång till sekretessbelagt material. Till exempel kunde Stasi ha antecknat personens namn som potentiell agent bara på grund av att denne som lärare vänt sig till DDR:s ambassad för att få material om Östtyskland.

Detta kan låta anmärkningsvärt, men det var så de östtyska underrättelseofficerarna i Stockholm motiverade sin existens. De hade skickats hit för att värva svenskar, och misslyckades de blev det inte någon längre vistelse i väst. Därför ljög de och förstorade minsta kontakt till en värdefull agent. Cheferna i Östberlin var fullt medvetna om detta. De hade ju gjort likadant för att nå sina positioner, och alla var måna om att hålla korthuset stående.”

Jodå, planekonomi rådde även på rekryteringsfronten. Si och så många landsförrädare skulle rekryteras. Och precis så som Åsa Hedin skriver så ville varje person i diplomatisk tjänst och som arbetade för Stasi även ha nästa stationering på bekväm plats i världen (läs: Väst). Så under en stationering, till exempel i Sverige, var man ju tvungen att bevisa att man hittade åtminstone en lämplig kandidat. Så det puffades nog upp en hel del i rapporterna till Stasi.

På en konferens jag satt på en gång berättade en föredragshållare för oss åhörare att han roat sig med att räkna lite grand på östs spionrekryteringar under kalla kriget.

På östs ambassader fanns ”diplomater” som egentligen jobbade för sitt eget lands säkerhetstjänst. Räkna med en stationeringstid på cirka fyra år. Under denna tid var de tvungen att vara duktiga och göra sina chefer glada och rekrytera minst en ”landsförrädare”.

Detta innebär att alla förbindelseofficerare stationerade i Sverige för Sovjet och dess lydstater, inklusive Kuba, behövde rekrytera 25 landsförrädrare per år för att hålla planmålen och säkra sina egna framtida utlandsstationeringar.

Om man dessutom hade idén att de svenska ”landsförrädarna” skulle ha viktig information att bidra men inser vem som helst att det var ett tufft uppdrag.  

Åter till Säpos svar. Fanns det då några östtyska agenter bland de femtio utpekade?

”Jo, en handfull personer medgav att de hade värvats av Stasi. I dessa fall hade Stasi tänkt använda dem mot Västtyskland, vilket hade varit olovlig underrättelseverksamhet. Det är ett brott som redan var preskriberat när namnuppgifterna kom till oss på Säkerhetspolisen. Uppgifterna styrktes bland annat av att ingen av dem var anställd vid eller hade anknytning till det svenska totalförsvaret och att de saknade praktiska möjligheter att spionera mot Sverige. Ett undantag fanns: i ett fall var personen värvad av Säkerhetspolisen och arbetade som dubbelagent mot Stasi. Av naturliga skäl föredrar han och vi diskretion.”

Så det här säger väl något om vad som kommer i Birgitta Almgrens bok kring den 15 september. 

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i DDR, Säpo, Stasi, Uncategorized. Bokmärk permalänken.