DDR har stöttat både vänsterextremister och nynazister

Det kan vara svårt att smälta för en eller annan, men smaka på detta påstående:

Den östtyska säkerhetstjänsten Stasi beskyddade och hjälpte både västtyska vänsterextremister och nynazister. 

Om detta kan ni bland annat läsa i den militärhistoriska författaren Lars Gyllenhaals artikel ”På krigsfot i fredstid” som finns gratis tillgänglig hos SMB, Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek.

”Redan vid Tysklands återförening 1990 kom det bekräftelser på att terroristgruppen Röda Arméfraktionen (RAF, även kallad Baader-Meinhof-ligan) hade fått finansiellt och annat stöd från Stasi, den östtyska säkerhetstjänsten. Men många detaljer om detta samarbete fortsätter att komma. Exempelvis utbildades RAF-medlemmar i vapentjänst i DDR varefter de angrep Nato-mål i Västtyskland. RAF dödade ett dussin amerikanska soldater”, skriver Gyllenhaal. 

En amerikansk general, Frederick Kroesen, överlevde när RAF träffade hans bil med ett sovjetiskt pansarskott 1981. Kroesen hade en bepansrad Mercedes, vilket räddade hans liv. Sedan kommer vi till nazistkopplingen.

”Västtysklands mest eftersöka nynazist under 1980-talet, Odfried Hepp, fick sina första praktiska militära erfarenheter i Libanon varefter han grundade Hepp-Kexel-gruppen som angrep amerikanska militära mål på tysk mark. Efter flera bilbombningar och bankrån fick Hepp en fristad i DDR.”

Personligen är jag väl inte jätteförvånad över läsningen.  Jag är rätt luttrad efter att ha granskat både den ene och den andre som bekänner sig först hit och sen dit, eller möjligen på båda hållen på en gång.

Kanske någon skulle tycka det var konstigt om en AIK:are blev MFF:are över en natt (eller tvärtom). Men i den sfär jag behandlar är det inget konstigt med kortvariga och långvariga snedsprång. Ju mer man tittar desto konstigare blir det att folk inte reagerar över den brist på ideologisk stringens som DDR/Stasi och Sovjet/KGB visar, eller för all del hos en del av dem som samarbetar med dem.

Man måste se bortom retoriken och fernissan och se vad det egentligen handlade om. Man måste beakta ideologiernas historiska rötter. Om släktskapet mellan nazism och kommunism. De beskrivs oftast i en höger-vänster-skala som får folk att tro att det är långt mellan dem. Tänk er en cirkel i stället där de gnabbande syskonen möts!

Varför ska t ex NSDAP definieras som ett högerparti när det på svenska utläses Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet? Hitler flörtade med arbetarna. Han slogs med socialdemokrater och kommunister om rösterna. De var konkurrenter.

Hitler lät börja bygga den gigantiska semesteranläggningen Prora på Rügen, för att arbetarna skulle få semester. Just detta faktum, att det var för tyska arbetare noterar jag att de svenska Wikipedia-skribenter ”råkat missa”. Istället framhävs att det först att det var ”politiker och andra offentliga personer” sedan ”vanliga tyska medborgare” som skulle bo där. Wikipedia-skribeneterna kanske skulle ta sig en tur över till Rügen och besöka Prora-utställningen och läsa på lite bättre?

I historikern Bengt Liljegrens biografi Adolf Hitler (Historiska Media 2008) står det att läsa följande:

”Hitler var väl medveten om att han inte kunde bygga sitt nya Tyskland enbart på skräck, hur utvecklad och skoningslös terrorapparaten än gjordes. Istället köpte han folkets samtycke med sociala reformer. Genom att bygga upp en välfärdsstat fick han stöd av den breda massan.”

På sidorna 338-340 i biografin får vi veta att Hitler tidigt i karriären ägnat sig åt sociala frågor. Han inför hyresregleringar och höjer pensionen.

”Hitler förespråkade lika villkor oavsett klasstillhöriget och vände sig emot det strikta ståndssamhället i dåtidens Tyskland”, står det att läsa.

Många av de högre klassernas privilegier togs bort av Hitler. Har du någon gång noterat att i princip alla höga militärer var adliga i tyska armén i början av andra världskriget? Mot slutet var de inte så många längre. Visst dog säkert en och annan, men det var en del av politiken att stöpa om samhällsstrukturen. Det var en del av röstfisket.

De sociala förbättringarna och krigsindustrin kostade mycket för statsapparaten.

”Lösningen på finansieringsfrågan blev hård beskattning av aktiebolagen. Det hände att företag fick betala över 90 procent av sin vinst i skatt. Stora inkomster fick staten också genom stöld av judisk egendom”.

Denna företagspolitik låter inte precis som någon högerpolitik. Inte i min värld i alla fall.

Jag plockar fram Anna-Lena Lodenius bok ”Gatans Parlament – om politiska våldsverkare i Sverige” (Ordfront 2006) för att läsa om svensk samtid. Boken handlar om det som allmänt kallas ”högerextrema” respektive ”vänterextrema” rörelser. Här ges en bra bild av rekryteringsbakgrunden till det som kallas ”högerextremism” som gör att jag inte riktigt förstår benämningen höger.

Lodenius slår i alla fall fast likheterna mellan det som kallas extremhöger och extremvänster. De har båda revolutionära inslag.

”Det jag själv tänkt på efteråt är att det finns något särskilt som förenar människor som drivs av en fanatisk ideologi. De är beredda att göra saker de inte skulle gjort annars, och gör det tillsammans med människor de annars förmodligen inte skulle ha haft något alls gemensamt med”, skriver hon (s 92-93).

Det tål att tänka på även när man studerar stormaktsspel och ytterlighetsrörelser även under kalla kriget.

Prova länken här för att läsa Gyllenhaals artikel, och om detta inte går prova här.  Artikeln har benämningen Aktuellt om militära händelser, vapen och förband, del 8.

Byline: Lena Breitner

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i DDR, KGB, Sovjet, Stasi. Bokmärk permalänken.