Guillou: Styvfadern version 2.0 och ett litet ‘påhitt’ om att lägga in en (1) medvetet felaktig uppgift i varje bok

I senaste numret av Tidningen Vi skildras paret Guillou/Skarp med anledning av att Guillou kommer ut med en ny bok i höst. Paret Lotta Hellman och Sven Irving berättar att Jan Guillou ”har ett starkt privat stoff att ösa ur”.

”På mammans sida är det mesta känt, inte minst genom romanen Ondskan. Där hängdes den ondsinte, misshandlande styvfadern ut”, står det att läsa.

Tja, Jan Guillous version av den i alla fall. Här har ni en annan version, som visar på en helt annat story:

Guillous f d styvfar Nils Hansén fanns inte ens med i bilden när Guillou gick på Solbacka och kan därmed omöjligen ha gett Jan stryk vid tillfället. Jan kan därmed inte ha gett styvfadern stryk i slutet av Solbackatiden så som Jan påstår. Nils Hansén hade nämligen redan lämnat familjen för en annan kvinna.

Expressen intervjuar många år senare Nils Hanséns änka. Änkan pekar på att Jan efter separationen från Jans mamma söker upp sin f d styvfader på hans arbete. Den bild jag får är ett litet barn som söker kontakt och kanske också kärlek.

Vari ligger Nils Hanséns ‘ondska’? Någonstans på vägen tycks han transformeras från en person lille Jan söker sig till, till en ondsint man som inte bara lämnat Jans mamma utan även Jan.

Det är sett ur detta perspektiv som jag undrar varför så många tycks bekräfta Jan Guillous ”Styvfadern, Version 2.0”. 

”Det är ofta jag har tänkt under de här åren att det är konstigt att inte ni journalister undersöker det han säger”, säger Jan Guillous mamma om sin son i en intervju i Expressen 2003. ”Varför har ni inte gjort det? Jag vet inte. Många är nog lite rädda för Jan. Ja. Det är jag nästan själv ibland. När han får fantasi och verklighet att gå ihop så att det blir sanning, det är då det blir så konstigt.”

Guillou bekräftar i alla fall i Tidningen Vi att den version som hans halvsyster Pia berättar om i artikeln i alla fall tycks stämma, om att morfadern köpte ut den biologiske fadern för att denne skulle hålla sig borta. Indirekt bekräftas också det jag skrivit här, om att den franska koppling Jan så ofta framhäver är något som odlats från 30+

Som en slutkläm i artikeln kommer en liten gardering från Janne, som jag inte sett tidigare:

”I varje ny bok lägger Jan Guillou in en medvetet felaktig uppgift.”

”Ofta är det någon som hittar mitt lilla påhitt, men inte alltid”, säger Jan till paret Hellman/Irving.

Aha. Det är ett litet påhitt att kila in en (1) medvetet felaktig uppgift. Men om jag hittar flera felaktiga uppgifter då?

© Lena Breitner

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Jan Guillou, Journalistik. Bokmärk permalänken.