Guillou ångrar att han ärligt och sanningsenligt besvarade Expressens frågor

I senaste numret av Tidningen Vi porträtterar Lotta Hellman och Sven Irving paret Guillou-Skarp. Under ett år har de följt Jan Guillous nya litterära projekt, för en dokumentär som sänds på SvT senare i höst.

Det finns en del uttalanden om KGB-affären, bland annat att Janne enligt hans fru blev väldigt besviken och chockad över att Expressen friades av Pressens Opionionsnämnd för att de kallat Guillou för KGB-agent.

”Expressen skrev att Jan Guillou varit agent åt Sovjetunionen. Han säger själv att han jobbade undercover, för att om möjligt avslöja KGB:s verksamhet i Sverige. Hur som helst, svenska säkerhetspolisen kände till Guillous arbete eftersom skvallerjournalistikens legendar Arne Lemberg tipsade dem. Ändå gjorde de ingenting, vilket enligt Jan Guillou är det främsta tecknet på att historien var död och att det inte fanns någon bäring i Expressens påståenden”, står det i Hellmans och Irvings kommentar.

Det finns inget citattecken, så jag får väl tolka det som att det är Hellmans och Irvings uppfattning att Lemberg var en ”skvallerjournalistikens legendar”. Vad som föranleder Hellman och Irving att ge Lemberg detta epitet framgår inte av artikeln.

Jag intresserar mig istället för den ”officiella” förklaringen i kölvattnet på KGB-affären. Den är inte ny. Den att Guillou framhärdar att han blivit orättvist behandlad. Har han?

Min personliga uppfattning är att Expressen aldrig kunnat trycka storyn utan Jan Guillous bredvilliga hjälp. Då, 2009, lade Expressen ut hela bandningen av intervjun på sin hemsida. Jag minns hur paff jag blev när jag hörde den. 

Jodå, Janne hade haft kontakt med KGB-agenten Gergel. Janne berättade att han utfört uppdrag åt KGB. Han tog emot betalning och fick skriva på ett kvitto, ett litet moment som öststatstjänsterna ägnade sig åt för att binda sina mera värdefulla agenter till sig. Guillou säger att han upprätthöll KGB-kontakten som ett blivande eventuellt journalistiskt scoop, men upplyser inte sina chefer om det hela. Det senare är onekligen anmärkningsvärt sett ur journalistisk etisk synvinkel. När Jan vill träffa Gergel ritar han siffror med krita i en telefonkiosk på Sveavägen. Han säger att han ‘tas över’ av en yngre förmåga när Gergel lämnar Sverige. Han säger att han avslutar relationen med sin ‘nya’ ryss 1972 då han arbetar med IB-avslöjandet.

”Sista gången jag träffade honom sa jag att vi kommer aldrig mer kunna ses mer. Vi kommer att skriva något som ni inte vill att någon ska tro att ni är inblandade i”, säger Jan Guillou till Expressen.

Enligt Guillou blev detta det sista mötet med KGB.

Blev jag då paff för att Jan Guillou säger sig ha blivit värvad av KGB? Nej, snarare av det faktum att det var en ny människa jag hörde. Visst kände jag igen Guillous röst, men tonen var ny. Beskedligt fyllde han i och fyllde i och fyllde i. Hur i hela fridens namn fick Expressens Micke Ölander Jan Guillou till att bli som ett vattenkammat lamm? 

För att göra en liten resumé av hur orättvist Jan har blivit behandlad: Expressen får ut handlingar. Möter Jan Guillou och ber honom kommentera det hela. Jan Guillou fyller i och fyller i och fyller i. När Expressen trycker det Guillou har sagt så anmäler Guillou det hela till Pressens Opinionsnämnd. Ehhhh?!?

Jag ser det som högst rimligt att Janne var arg, möjligen även chockad och besviken, efter Expressens KGB-avslöjande. Men fundera på vem han är arg på! Journalistik handlar inte bara om att gräva fram handlingar. Det handlar också om psykologi. Är inte Jan  egentligen mest arg för att han lurades till att säga så mycket som han gjorde? För hade han inte fyllt i så många av Micke Ölanders frågor så hade det här aldrig blivit en så stor affär som det blev.

Det är sett ur detta perspektiv som jag tycker det är intressant att se hur Janne gång på gång får ge sin ”nya” förklaring till KGB-avslöjandet. Hellman och Irving är inte de första att bekräfta Jans bild av att Jan blivit ‘orättvist behandlad’. Jan Guillou får i Tidningen Vi frågan om vad han ångrar mest i sitt liv.

”Att jag ärligt och sanningsenligt besvarade Expressens frågor när de bedrev en hatkampanj mot mig”, citeras Guillou.

Men vad säger Jan Guillou egentligen? Ta bort det där med ”bedriva hatkampanj”. Det är för dramatiskt och bittert.

”Att jag ärligt och sanningsenligt besvarade Expressens frågor …”

Visst låter det som om Janne är skitförbannad för att Micke Ölander fick honom att säga sanningen, eller åtminstone en del av den. 

© Lena Breitner 

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i IB, IB-affären allmänt, Jan Guillou, Journalistik, Säpo. Bokmärk permalänken.