Tidningen Gnistans ”ABC i röd journalistik” – planmål för fabriksavslöjanden och frågan om objektivitet

I broschyren ”ABC i röd journalistik” med undertexten ”Handbok för GNISTANs lokalkorrespondenter” uppmanas till spridning av trycksaken även utanför partiet, dvs SKP och dess föregångare KFML. Ja, så då gör jag väl det. Delger innehållet!

Gnistans målsättning var:

  • att föra ut SKP:s linje på olika klasskampsområden
  • att propagera socialismens sak och
  • att bli en revoutionär masstidning.

Det gick tydligen inte så bra. Att bli revolutionär masstidning alltså. Gnistan, eller ”Marxist-Leninist-Gnistan” eller Solidaritets-Gnistan” som den också ska ha hetat var mellan åren 1967 och 1989 växelvis månads- och veckotidning. Rätt intressant att tidningen gick i graven samma år som Berlinmuren föll må jag säga.

Tidningen grundades i alla fall av KFML och hade först sitt säte i Göteborg innan den några år senare flyttades till Stockholm. Gnistan ska enligt NE haft störst spridning under 1970-talet. Enligt svenska Wiki ska upplagan 1976 ha varit uppe i 17 000 exemplar. Så någon revolutionär masstidning kan vi knappast tala om att den någonsin blev.

Jag kan inte datera broschyren, men den bör vara från mitten på 70-talet. Det andas ”uppgång” för tidningen.

”1971 hade GNISTAN lokalkorrar på fyra platser i Sverige”, står det att läsa. ”I dag på 34. Aktiviteten är varierande. På några ställen har en grupp kamrater gått samman och bildat en lokalredaktion. På alltför många ställen sitter en kamrat mol allena – och väntar på direktiv.”

Tidningen ska alltså inte bygga på professionella journalister. De bästa medarbetarna uppges vara:

”de driftiga amatörerna som har en ambition att bli ‘proffs’, att bli duktiga skribenter – utan att behöva genomgå skolor, som ofta inte ger utbyte i proportion till den tid de tar.”

De lokala korrarna har inte bara som syfte att göra Gnistan till en rikstidning.

”Själva processen ‘undersöka – skriva – publicera – sprida’ är ett sätt att göra politik.” 

Skrivandet är en del av den lokala fackliga kampen, slås det fast.

”Lenin lär kategoriskt ha slagit fast att minst var femte kamrat i partiet skulle ha som uppgift att skaffa fram ‘fabriksavslöjanden’ till den revolutionära tidningen. Vi har ännu kanske bara var 50:e kamrat eller var 100:e inkopplad på sådant arbete”, upplyses vi om.

Lenin citeras vidare, att han visserligen betonade ‘fabriksavslöjandena’, men även sa:

”Varje konkret utslag av … förtryck måste utnyttjas för agitation (på samma sätt som vi börjat utnyttja de konkreta utslagen av det ekonomiska förtrycket för agitation). Och då detta förtryck drabbar de mest olika samhällsklasser, då det framträder på de mest olika levnads- och verksamhetsområden, på de fackliga, på det medborgerliga, det privata, familjelivets, det religiösa, det vetenskapliga området etc. etc. Är det då inte klart att vi inte fullgör vår uppgift att utveckla arbetarnas politiska medvetenhet, om vi inte tar itu med att organisera ett allsidigt politiskt avslöjande … (Ur ‘Vad bör göras’).”

Gnistan vänder sig i broschyren flera gånger emot den ‘borgerliga pressen’ som det så vackert heter.

”I själva verket är en stor del av den borgerliga pressens ‘nyheter’ inte nyheter. De är falska nyheter, pseudonyheter, som publiceras med den ena eller den andra bitanken.”

Vilket språk ska då Gnistan-korren använda?

”Det finns dom som tycker att GNISTAN talar samma språk som Dagens Nyheter. Att båda tidningarna använder samma ordlista och grammatiska regler är väl i sin ordning, men om GNISTAN faller för de borgerliga tidningarnas polerande, vaga och obestämda jargong är det inte bra (‘det torde’, ‘det uppges att …’, ‘det kan inte uteslutas att …’, ‘man kan förutsätta att …’).” 

”Ska vi skriva ‘objektivt’ eller ‘opartiskt’?” lyder en av broschyrens rubriker. Grundregeln i borgerlig journalistik är att man ska skilja på kommentar och nyhet, får vi veta. Tydligen är det inte riktigt bra.

”Nyheten ska vara ‘objektiv’ och ‘tendensfri’. Objektiviteten accepterar vi bara i så motto att vi alltid ska hålla oss till sanningen, men ‘tendensfriheten’ kan vi alls inte acceptera. Allt vad vi skriver skrivs för att stärka arbetarklassens och folkets kamp. Om inte detta genomsyrar varje liten notis, så är det något fel (inte ens i artiklar i ’opolitiska’ ämnen som teknik och naturvetenskap, kan skrivas utan politisk udd)”

Lite längre ner på sidan står det:

”Engels gick så långt att han till och med hävdade att tendenserna blir starkare ’ju mer författarens åsikter blir dolda’.”

Till och med bildvalet i tidningen måste man se politiskt på, står det att läsa i broschyren.

Vad ska vi med all denna kunskap till? Tidningen finns ju inte längre, kanske en och annan tänker.

Vänd på det i så fall och tänk så här: Om du hittar en journalist som jobbat på Gnistan, eller för all del kanske varit med i KFML/SKP så har du här en rätt klar bild över vilka värdegrunder denna personen har skolats in i.

Byline: Lena Breitner

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Journalistik, KFML, SKP. Bokmärk permalänken.