Peter Bratts märkliga uttalande i Svea Hovrätt och alternativet till de pressetiska reglerna – ”ABC i röd journalistik”

I Svea Hovrätts arkiv återfinns förhör med Peter Bratt från 1974. Han får frågor om avslöjandena i FiB/Kulturfront och om den bok han skrivit, ”IB och hotet mot vår säkerhet”. Både artiklarna och boken ingår alltså i åklagarens bevisning i IB-åtalet. Så här säger i alla fall Bratt:

”Vi hade inte uppnått det mål vi ville, en parlamentarisk undersökning av IB:s verksamhet. Vi insåg att vi inte skulle nå den … Vi var tvungna att skriva en bok om det hela”, förklarar Peter Bratt.

Det var alltså ett mål med publiceringarna i FiB/Kulturfront att få till en parlamentarisk undersökning. Som om vi journalister skulle hålla i pekpinnen och tala om hur makthavarna ska agera vid avslöjanden. Jag trodde i min enfald att vi journalister skulle göra avslöjanden och sedan ställa ansvariga mot väggen och fråga hur de tänker göra nu.

Jag läser och läser i Svea Hovrätts handlingar och förvåningen stiger över att detta ”vi” hela tiden återkommer i Bratts uttalanden. Vilka är ”vi” som ska driva det hela till en parlamentarisk undersökning? Med tanke på att det bara är Bratt som har sitt namn på boken ”IB och hotet mot vår säkerhet”, så vore det ju väldigt intressant att veta vilka ”vi” var som egentligen skrev den!

Till min glädje frågar åklagaren detta till slut. Vad menar Peter Bratt med ”vi”?

”Ja, då menar jag Föreningen Folket i Bild, Guillou och jag, Håkan Isacsson”.

Detta märkliga uttalande, att blanda in en förening och sin huvudkälla, den tidigare medarbetaren vid underrättelsetjänsten Håkan Isacson, som gemensamt ansvariga för journalistisk publicering är förvånande, ända tills man läser vad FiB/Kulturfront stod för. Det var en politisk tidskrift och antiimperialism var ett av slagorden.

”Medlemmarna har lika stort ansvar för tidningen som redaktionen. Redaktionen är underställd styrelsen. Styrelsen underställd den årliga stämman. Det är inte bara en organisationsmodell. Hos oss fungerar den i verkligheten”, står det i tidningen från 1973.

”Vi” är inget annat än ett politiskt kollektiv i sann 68-anda.

Men om Bratt, Guillou och FiB/Kulturfront nu var så kollektiva – varför fick inte Isacson sin byline med under artiklarna i FiB/Kulturfront? Varför fick inte Håkan Isacson med sin byline i Bratts bok ”IB och hotet mot vår säkerhet”?

Den tidens etiska spelregler för journalistkåren stämmer inte riktigt in på vad vare sig Guillou, Bratt eller FiB/Kulturfront verkar stå för. Det är inte förrän jag hittar SKP-styrda tidningen Gnistans handbok ”ABC i röd journalistik” som jag börjar känna igen mig. (För er som inte har koll på bokstavskombinationerna så bytte alltså KFML namn till SKP just detta brännande år 1973). Så här står det i alla fall i SKP:s handbok:

”Allt vad vi skriver skrivs för att stärka arbetarklassens och folkets kamp. Om inte detta genomsyrar varje liten notis, så är det något fel (inte ens i artiklar i ’opolitiska’ ämnen som teknik och naturvetenskap, kan skrivas utan politisk udd) … Engels gick så långt att han till och med hävdade att tendenserna blir starkare ’ju mer författarens åsikter blir dolda’.”

Till och med bildvalet i tidningen måste man se politiskt på, står det att läsa.

Lägg sedan ihop detta med vad jag skrev för två inlägg sedan. Jag tog då upp ett uttalande av Peter Bratt i dokumentären ”Makten och sanningen” (2007). Birgitta Öhman skildrar Peter Bratt som journalist i IB-avslöjandet, trots att han själv inte riktigt verkar tycka att han var det. Så här säger han om sin gärning:

”Jag såg det aldrig som ett journalistiskt jobb. Jag såg det som ett … ja ett Anticimexjobb, brukar jag säga. Det är fråga om att rensa löss och ohyra från samhällskroppen. Det var man tvungen att göra då”, säger Peter Bratt.

Objektivitet är ofta ett slagord i dagens journalistik. Vi ska vara sakliga och opartiska. Inget fel med det, men varför gång på gång framhäva IB-affären som ett ideal för grävande journalistik när Bratt och Guillou inte verkar stå för denna objektivitet? De har ett minst sagt märkligt förhållningssätt till sina källor. Deras arbetsmetoder var tvivelaktiga. Gränsen mellan ‘journalist’ och politisk aktör flyter minst sagt betänkligt. Det är inget ideal att framhäva.

© Lena Breitner

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Håkan Isacson, IB, IB-affären allmänt, IB-åtalet allmänt, Jan Guillou, Journalistik, Peter Bratt. Bokmärk permalänken.