Hur reagerar Jan Guillou när han blir avslöjad? Exemplet SvD och första IB-källan som dementerar

Jag tog i förra inlägget upp frågeställning om hur Jan Guillou hade reagerat om Jane Magnusson och Karin af Klintberg i dokumentären ”Ebbe the Movie” frågat ut sin ”avlyssningsexpert” om hans egna avlyssningsbravader. Guillou sitter ju i denna dokumentär och uttalade sig om Ebbe Carlsson och hans agerande på privatspanings- och avlyssningsfronten. Och jag undrade vad som hade hänt om Jane och Karin plötsligt frågat Janne ett:

”Hade Ebbe Carlsson bättre avlyssningsutrustning än vad du och Peter Bratt hade 1973 när ni skulle avlyssna ÖEB-chefen Jan Rydström?”

Jag gav förslag på alternativ på vad som kunde hänt. Janne blir arg. Janne reser sig upp och går. Eller Janne övergår att bli professor och jämför sina och Ebbes avlyssningsbravader och diskuterar juridiska aspekter på deras respektive uppsåt.

Det finns ett tredje alternativ på hur Jan Guillou skulle kunna ha reagerat. Det finns nämligen ett bra exempel på detta. Janne gjorde nämligen bort sig när han gav ut sina memoarer 2009.

I många år har Jan Guillou hävdat att han fick kornet på den hemliga militära underrättelseorganisationen IB genom en journalistkollega från Expressens utrikesavdelning när han och några andra journalister satt på restaurang Tennstopet i Stockholm. Vilka som var med vid bordet på Tennstopet har Guillou inte berättat tidigare. Därmed hade uppgiften inte gått att kolla.

Eftersom jag ägnat mig åt lite Guillou-studier har jag upptäckt att detta är väldigt typiskt för honom. Han påstår något och vid första anblicken kan det låta trovärdigt. Men för den som tänker efter saknas det många gånger väsentliga uppgifter. Jag tror inte att det är en tillfällighet att Janne utelämnar namn, tidpunkt, plats eller något annat av vikt som skulle möjliggöra att ett påstående går att kontrollera.

Ett utmärkt exempel på detta är Svenska Dagbladets avslöjande 28 oktober 2009. Rubriken är ”Guillous första IB-källa dementerar” och bakom avslöjandet står journalisten Mikael Holmström.

Under många år hade alltså Jan Guillou vidhållit sin Tennstopshistoria. Men han har inte nämnt personerna vid namn, bara att de var journalister, var en av dem jobbade (på Expressen) samt att det var 1969 på Tennstopet som det hela inträffade. När nu Holmström läste Guillous ‘yrkesmemoarer’ upptäckte han att ‘källan’ nu var nämnd vid namn.

”Han hette Bengt Erlandsson och hade en ospecificerad chefstjänst på Expressen”, skriver Holmström i sin artikel och fortsätter: 

”Guillous formulering att journalisten ’hette’ Bengt Erlandsson antyder att han inte längre skulle vara vid livet. Men Bengt Erlandsson lever och är pensionär.”

Man kan väl konstatera att Janne hade otur. Hans påstådda källa på Expressen hade 1974 övergått till SvD och jobbat där i många år. Således kände Holmström mycket väl till vem Guillou syftade på.

”Jag har läst vad Guillou skriver. Jag vet inte var det kommer ifrån. Det är inte sant”, säger Bengt Erlandsson när Holmström kontaktar honom. 

Bengt Erlandsson säger att han inte kan ha varit Guillous uppgiftslämnare. Han kände inte till IB före IB-avslöjandet och han hade inte gjort lumpen. Därtill ska han aldrig ha varit på Tennstopet med de personer Guillou anger då han inte kände två av dem och aldrig varit på krogen med den tredje.

Bengt Erlandsson säger att hela Tennstopshistorien är ett påhitt. Nu kommer vi till det intressanta. Hur reagerar Guillou när han blir konfronterad med dessa uppgifter? Första reaktionen är en motfråga:

”Vad ska jag göra åt det?” säger Guillou till Holmström.

Sen kommer det ett:

”Det är en dementi jag absolut inte väntat mig. Men jag kan inte ha mints fel om det.”

Sedan kommer ett:

”Varför i fridens namn skulle jag hitta på något sådant? Om det inte är sant så riskerar man ju en pinsam dementi. Det väntade jag mig förstås inte.”

På frågan om det är Erlandsson som inte talar sanning blir svaret.

”Eller har han glömt. Jag skulle ha väldigt svårt att tro att jag skulle kunna ha misstagit mig på något som jag uppfattade som så högeligen intressant, svarar Jan Guillou.

Jag finner detta avslöjande väldigt intressant. Om jag hade blivit påkommen med byxorna neddragna så som Guillou blir så hade jag rodnat djupt i flera veckor. Jag hade tagit på mig en keps var gång jag gick utomhus och haft den så djupt nerdragen att ingen känt igen mig. Jag konstaterar att Janne och jag har helt enkelt väldigt olika personlighet.

Först verkar Guilllou bli lite paff över att den utpekade Erlandsson inte var död, ’ohittbar’ eller gravt senil. Tvärtom visar sig Erlandsson vara klar i skallen och mycket bestämd över att Guillous historia är en lögn. Efter en första förvåning vid Holmströms konfrontation försöker Guillou vifta bort problemet som att det är något trivialt. Säger att han inte kan ha mints fel. Lägger in offensiver för att ta sig bort från de brännande frågorna.

Denna erfarenhet tar jag med mig när jag granskar hur Guillou agerar och reagerar efter IB-avslöjandet. På frågor han får och inte får.

Jag tittar på de svar han ger men också på de svar han inte ger. Jag tittar på förändringar i tempo och tonläge. Jag ser ett mönster.  

© Lena Breitner

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i IB, IB-affären allmänt, IB-åtalet allmänt, Jan Guillou, Journalistik, Säpo. Bokmärk permalänken.