Stasis målgrupper – sekreterare och journalister och frågan om anonymisering eller inte

Med anledning av förra och förrförra inlägget kanske jag bör förtydliga mina tankar. Romeoagenter kan vid första anblicken låta som något romantiskt, men bakom den ljuvliga fasaden finns oftast en i högsta grad obehaglig och förnedrande sanning för den utsatte.

Jag känner inget behov av att alla kvinnor som lurats in i kärleksfällor ska behöva skylta i offentligheten med namn och bild, i alla fall inte om de de facto inte lämnat ut särskilt mycket värdefull information till sina älskare (och Stasi). Nej, det kan faktiskt till och med vara en fördel att inte lämna ut dem i offentligheten. Det kan vara bättre att beskriva varför det blev som det blev för att förstå hur underrättelsevärlden fungerar.

Det är inte bara kvinnor som utsatts för ”honungsfällor”. Det finns en berättelse i Birgitta Almgrens bok ”Inte bara Stasi” om en kvinna i Warnemünde, som lägrade svenska affärsmän. En affärsman ömmade så mycket för den prostituerade att han ville hjälpa henne fly till Sverige. Men damen ifråga var inte intresserad av att fly. Hon jobbade för Stasi och hade som uppdrag att utröna vilka flyktvägar som kunde användas. Jag läser historien och undrar om den stackars affärsmannen blev indirekt skyldig till att någon bragts om livet eller satts i fängelse. Någon som försökt fly till väst. Det är sådant som jag tror att denne man nog bör slippa veta, om det hänt och han nu fortfarande är i livet.

Det finns lurade män och kvinnor i underrättelsespelet. Låt åt göra deras historier till lärdomar om hur det kan bli. 

För många år sedan lärde en krimkollega mig hur mycket bättre det kan vara att beskriva personer utan namn just för att man då kan vara mycket friare i sin penselföring. Vi talar oftast om kriminella sammanhang, men det kan också gälla vårdnadstvister och annat. Ju fler personer vi ska ta hänsyn till desto besvärligare blir det med namnpublicering.

Men jag har en helt annan ståndpunkt vad gäller journalister som samarbetat med främmande makt. Här tror jag inte att den sexuella förförelsen har varit särskilt vanlig. Här tror jag att den ideologiska och smeksamt beundrande förförelsen av fåfängan har varit framgångsrika recept för Stasi, KGB och andra östtjänster. 

I Sverige har två journalister dömts för spionage på grund av saker de publicerat. Offentligt har de genom åren försvarats och urskuldats av sin egen journalistkår. I dåtiden ställde sig författarförbundskollegor bakom dem. Paret ska enligt försvararna enbart ha agerat som journalister och därtill blivit ohederligt behandlade av ”makten”. Vi talar alltså om de spiondömda Peter Bratt och Jan Guillou.

Om det nu bara är två journalister i Sverige som blivit dömda, betyder det att vår journalistkår i övrigt varit fläckfri? Och är det förresten bara förkastligt om en journalist bryter mot en lag? Räcker det med att titta på lagar som en kvalitetsmässig måttstock på journalistiken? Mitt svar är nej. Vi måste också ta med yrkesetiska principer i vår bedömning.
När det gäller journalister måste vi granska det som levererats.

Med små enkla medel kan vi journalister förändra allmänhetens uppfattning om en situation. Utan att bryta mot någon lag. Utan att det i efterhand kan ledas i bevis att vi brutit mot några yrkesetiska regler. 

Låt oss titta på exkluderingar. Ignoreringar. Insinueringar. Falsifieringar. Kort och gott – skitjournalistik i en viss politisk åsikts tjänst. Här kan vi inte stanna vid snälla anonymiseringar av leverantören. Ut med namnen och låt oss göra våra egna bedömningar! 

© Lena Breitner

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Hauptverwaltung Aufklärung, Jan Guillou, Journalistik, Stasi. Bokmärk permalänken.