Folkpartisten från Malmö som sympatiserade med kommunismen och nazismen

Jag sitter och tittar på ett fotografi av en man. Hållningen är rak och hakan hålls något högt. Just denna hållning får honom att se lite överlägsen ut. Han blickar neråt, in i kameralinsen, ner mot mig.

Han ser inte rädd ut. Kanske borde han vara det. Rädd alltså. Eller så kanske han inte behöver vara det. Han sitter i alla fall anhållen, misstänkt för samarbete med en terrororganisation som utfört attentat i Köpenhamn.

Han heter Carl och är bosatt i Malmö. Han är medlem i Folkpartiet. I förhör säger han att han sympatiserar med nazismen och fascismen.

Det är här jag får lässtopp, för det är något som inte stämmer. Spontat känns det inte riktigt trovärdigt att Carls hjärta klappar för alla de här trosinriktningarna. Jag konstaterar att något är fel. Frågan är bara vad.  

Av förhörsprotokollen framgår att Säkerhetspolisen haft ett visst intresse för Carls tidningsprenumerationer. Sedan flera år tillbaka prenumererar han på en kommunistisk tidskrift. Den är han trogen över tio år efter att han anhålls.

Det står ingenting om att Carl ska ha prenumererat på andra tidskrifter, typ liberala sådana så att han så att säga kunde vidga sina politiska vyer. Jag vet inte alltså inte om den kommunistiska tidningen är den enda Carl läser. Jag bara kan konstatera att det är den tidning som Säkerhetspolisen intresserar sig för.

Hade Carl blivit gripen på 60- eller 70-talet eller för all del senare hade säkerligen ett djungelvrål skallat ”Åsiktsregistrering!” och så hade diskussionen om vem Carl verkligen var tagit slut här och nu.

Så fort ordet åsiktsregistrering kommer upp kan alla ambitioner om vidare insikter hälsa hem. Det är därför jag har tagit fram Carl. Hans historia är nämligen av äldre datum. Jag tror att Carls historia har fått så många årtionden på nacken att det inte väcker särskilt mycket känslor längre. Känslor som kan förvirra vårt sunda förnuft. Låt oss försöka se Carl i ett klarare ljus. Se hans åsikter, men först och främst hans avsikter. 

På 1930-talet härjade en Moskvastyrd sabotageorganisation kallad Wollweberligan i Skandinavien. Dess ledare var Kominternagenten Ernst Wollweber, som senare på 1950-talet skulle bli chefs för DDR:s fruktade säkerhetstjänst Stasi. Det senare skriver jag så ni verkligen förstår i vilken liga Wollweber spelade. Men låt oss återvända till mellankrigstiden och Wollweberligan.

Ett attentat som Wollweberligan genomförde inträffade den 22 maj 1938. Det var då som sprängattentat mot de spanska trålarna Cierzo och Abrego genomfördes i Frederikshamns hamn i Danmark. Spanska inbördeskriget, många nationers och politiska organisationers förövning till andra världskriget, pågick för fullt. Jag har sett olika förklaringar till varför Cierzo och Abrego sprängdes. Möjligen att de skulle gå med någon typ av transport till Francosidan. Eller så stred respektive sida (Franco resp kommunisterna) om vem fartygen tillhörde. Oavsett såg kommunistiska Wollweberligan det som ett synnerligen legitimt skäl för att spränga fartygen i luften. Eller i alla fall försöka att göra det. 

Några år senare greps medlemmar i Wollweberligan i Danmark och Sverige. Bland annat rullades händelserna kring sprängningarna mot Cierzo och Abrego upp. Dynamiten hade stulits i Norrland. Det hade transporterats till Malmö av en Göteborgare vid namn Söder. Väskan med dynamit hade han lämnat in i en herrekiperingsaffär i Malmö och några dagar senare hade en dansk vid namn Hansen kommit och hämtat väskan. Sen sa det både pang och bom i Fredrikshamn.

De personer som greps verkade inte talträngda. Svenskarna börjar ana att herrekiperingsägaren Carl inte hade rent mjöl i påsen. Det är därför även han grips och förhörs.

Det framkommer i förhören att Carl hjälpt till att överföra mellan 2 000 och 2500 svenska kronor till en norsk Komintern-agent placerad i Shanghai. Uppdraget fick han av en dansk inom Wollwebergligan vid namn Hansen samt av en av Malmös kommunistiska ledare bosatt på Limhamn vid namn Johansson. Carl säger att han inte har en susning om vem pengarna skulle till, han ville bara hjälpa till.

En annan sak som Carl hjälper till med är att importera en enklare kopieringsutrustning från Tyskland. Utrustningen skickades efter i Carls namn och beställare var Johansson och Hansen. Carl säger att han inte tog något betalt för att skicka efter utrustningen, han frågade heller aldrig vad den skulle användas till. Det visade sig att den skickades till Ryssland.

Den tredje saken som Carl var inblandad i var transporten av dynamit för Fredrikshamnsattentatet. Enligt Söder och den gripne dansken skulle Carl inte bara tagit emot och lämnat ut väskan. Överlämningen skulle dessutom ha skett på ett konspirativt sätt. Göteborgaren Söder hade gett Carl ena halvan av en ituriven annonssida. När väskan skulle hämtas hade mottagaren den andra halvan av annonsen att visa upp, varpå denne fick ut väskan. Carl medger att han tog emot väskan, men han ställde inga frågor. Han hade absolut inte haft någon utväxling genom att använda iturivna annonser. Han hade bara känt igen väskan som tillhörande Hansen och begrep då att han borde låta väskan vara i affären ett par dagar.

Nu kommer vi till den intressanta frågan om Carl var naiv och snäll, eller om han ingick i Wollwebers organisation. Det är nu vi måste granska hans beteende, hans officiella och inofficiella åsikter samt diverse vittnesmål.  

Fundera själva. Hur många av er skulle överföra pengar till främmande människor på andra sidan jordklotet? Hur många av er skulle bara ta emot en väska och ha den ett par dagar på jobbet trots att ni varken känner väskans ägare eller dess innehåll? Carl, som är med i Folkpartiet, berättar i förhör att en för honom främmande man kommit in i butiken och när han ser väskan begriper han att den tillhör Hansen och bestämmer sig för att ha den ett par dagar, fastän han inte vet vad den innehåller. Är det någon som tror att Carl talar sanning?

En annan fråga att ställa sig är varför Säkerhetspolisen intresserar sig för Carls prenumerationer på kommunistiska tidningar. För mig som arkivforskare är det i alla fall en hjälp att förstå vem han var. Vid förhörstillfället 1941 tror jag det var en hjälp för Säkerhetspolisen i att få ut mer fakta av Carl. Det är så förhörsledare jobbar. Ett litet inpass som gör den häktade osäker på hur mycket förhörsledaren egentligen vet.  

Carl berättar i alla fall i förhören att han 1917 gjorde krigstjänstgöring i Trelleborg och fick se invalidtransporter från Tyskland och Ryssland med sargade och lemlästade människor. Det var här Carl förstod att människorna blivit vrak på grund av makthavarna i kapitalistiskt styrda länder. Carl började läsa på om den kommunistiska läran och fann sympati i denna och i det kommunistiska partiet. 

Carl ”hade emellertid icke inskrivit sig som medlem i det kommunistiska partiet utan var sedan omkring 8 à 10 år inskriven som medlem i Folkpartiet. Vid sidan härom hade han jämväl studerat fascismen och nazismen, i vilka läror han även funnit vissa ljusglimtar”, står det att läsa i förhören från 1941.

Det berättas i förhören att Carl gått på kommunistiska möten sedan början av 30-talet. Det är där han träffar Johansson, som vill ha hjälp med penningöverföringar och annat.

För mig är det ingen tvekan om att Carl ingår i Wollwebers organisation. Inte som någon stor spelare, men som en del av fotfolket. Carl ställer inga frågor. Han gör som han blir tillsagd. Han accepterar täcknamn, vaga identiteter på människor som han möter och tar emot saker bara han ser en avriven annonssida ur en tidning. 

Sen kommer vi till frågan om Carls hjärta kan klappa för Folkpartiet, kommunismen, nazismen och fascismen på en och samma gång. Här måste vi lägga till historiska fakta. Det här inträffar innan nazister och kommunister blev svurna fiender. Dessutom sprang de ur samma rötter. Så med historiska glasögon kan vi konstatera att Carls hjärta faktiskt kan klappa för kommunismen och nazismen på en och samma gång, men knappast för alla dessa uppräknade trosinriktningarna på en och samma gång.

Jag hade allt bra gärna velat träffa Carl och ställa några frågor som aldrig ställdes i Säkerhetspolisens förhör. Varför var han var med i Folkpartiet trots att han fann sanningen i kommunismen, nazismen och fascismen? Gav det bättre skjuts åt hans privata herrekiperingsaffär? Infiltrerade han Folkpartiet? Eller var det helt enkelt en bra cover då han var en av Wollwebers medarbetare? Antingen är det ett av dessa, eller två, eller alltihop i en kombination. 

Infiltration av partier, hemliga agenter och konspirativt beteende är inget unikt för 1930- och 40-talet. Det pågick även under kalla kriget. Liksom det pågår i dag. Det gäller att inte vara naiv. Det gäller att förstå att det som till synes är irrationellt och ologiskt kan leda till insikter som kan vara jobbiga att bära. Det kallas för sanning.

© Lena Breitner

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i DDR, Göteborg, Komintern, Malmö, Säpo, Stasi. Bokmärk permalänken.