Spionaffärer i media. Upp som en sol och ner som en pannkaka. Sjukhusavslöjandet 1988, Holm Haase-affären 1968 och om Gudmundsons människorättsperspektiv

Finns det ett mönster i hur media hanterar spion- och terroristaffärer? För att svara ett entydigt ja eller nej tycker jag nog att någon tvärvetenskaplig forskargrupp borde ta tag i frågan och studera fler fall än vad jag tittat på, men jag kan i alla fall säga att jag märkt en tendens till ”Upp som en sol och ner som en pannkaka” och något som jag kallar för ”pojkdrömmen”.

1988 får Expressen och Aftonbladet ut den så kallade Ebbe Carlsson-rapporten. I den hemliga rapporten står det att berätta om diverse engagemang som diverse terrororganisationer ska ha haft i Sverige under 70-talet samt nämnda organisationers svenska kopplingar.

Lite förenklat kan jag konstatera att

  • Dag 1 går åt till att rapportera om vad som står i Säpos papper. En hel del är korrekt, men det finns också väsentliga saker som ”puffas” upp till proportioner som inte riktigt stämmer överens med verkligheten. Exempel på detta är Carlosvinkeln, som jag redogjort för i tidigare inlägg.
  • Dag 2 ägnas åt det mänskliga perspektivet (Lasse Berghagen får tala ut om Säpos hårda bevakning under schlagerfestivalen 1975) och åt det människorättsperspektiv som diskuterades nyligen i P1 Medierna (där media utgår från att utpekade människor i Säporapporterna är oskyldiga). Felaktigheter som såtts dag 1 leder till att i alla fall den ena utpekade vinner i trovärdighet, till nackdel för Säpo.
  • Dag 3 är det dags för publicering av misstro mot Säpos rapport (och mot Säpo i stort).

”Säpos hemliga rapport om terrorister och den svenska vänstern på 70-talet bör tas med en nypa salt, skriver t ex journalisten Björn Sjö i en artikel som publiceras i Arbetet (men trol också i Skånska Dagbladet) den 21 augusti 1988. Sjö har intervjuat en f d biträdande chef för Säpo, som citeras för att ”Källkritiken var usel inom säpo på den tiden.” Av artikeln framgår att den f d chefen petats från sitt arbete dagen efter ambassaddramat 1975. Det är bra att Sjö skriver ut detta, för då får i alla fall jag en förståelse för varför karln verkar vara så bitter mot Säpo.

Jag skulle inte vara ett dugg förvånad om några på Säpo eller möjligen även någon politiker förtjust gnuggade sina händerna dag 1 för att sedan dag 3 ha känt sig lurade på konfekten. Det som såg ut att bli ett avslöjande som skulle kunna ge Säpo prestige tycks bara på några dagar ha fått ”Kalle Anka-faktor” över sig. Exempel på att ”Kalle Anka”-faktorn sedan har cementerats är det nyligen sända Svt:s Kobra om Carlos Schakalen, där hela Säpos rapport döms ut som om det vore något taget från serietidningen Agent X9.

Finns det mer sådana här exempel? Jo, det finns det. Holm Haase-affären 1968 är också ett exempel på ”Upp som en sol och ner som en pannkaka”. Skillnaden är dock att den massmediala vurpan tar mer än tre dagar.

En kort sammanfattning är att en östtysk Stasi-agent, Gustav Holm Haase bosatt i Leipzig, grips i Köpenhamn våren 1968 misstänkt för spioneri. En Stasiagent bosatt i Helsingborg eftersöks, men hittas inte. Ett i Malmö bosatt gift par häktas, misstänkta för att ingå i spionringen kring Holm Haase. Det slutar med att Malmöparet släpps då de bara medger vissa kontakter med Stasi. Holm Haase döms till 2,5 års fängelse. Helsingborgaren står inte att finna. 

Spionaget handlar dels om att Stasi ville upprätta en säker och hemlig postrutt som ska fungera under krig eller krigsliknande förhållande, dels om att placera material av typen snabbsändare i Skåne och i Köpenhamnsområdet. Snabbsändarna ska användas av Stasis agenter.  

Den som är lite mer nyfiken på Holm Haase-affären kan gå med på min och Gunnar Ekbergs spionvandringar i Malmö. En av de två spionaffärerna vi stadsvandrar till är just Holm Haaseaffären.

Sex dagar efter gripandet av Holm Haase i Köpenhamn 1968 vaknar i alla fall svensk media.

”En fantastisk agentaffär, vari skymtar förberedelser för en ockupation av Danmark och Sverige, har enligt Berlingske Tidene avslöjats av dansk säkerhetspolis”, skriver Sydsvenskan den 22 mars 1968.

Det är inget fel på Sydsvenskans faktauppgifter, men det dramatiserade ordvalet är intressant och speglar sin samtid. Värdeladdningen i orden återfinns också i DN:s ingress den 24 mars. Dess Malmöredaktion rapporterar om ”den stora östtyska spionaffären”.

Bland de mest dramatiska på den svenska sidan är tidningen Arbetet 23 mars 1968:

”Efter att ha stått i full larmberedskap sedan den 29 januari kan danska säkerhetspolisen under politiinspektör Arne Nielsen andas ut. Den östtyska spionen, kuriren och radioteknikern Holm Haase sitter i säkert förvar i Vestre Fengsel i Köpenhamn.” Radiosändare har grävts upp i Dyrehavens bokskog, står det att läsa. De är ”av en mycket imponerande teknisk konstruktion”. 

I verkligheten är det inte alls så här. Allt är en planerad samaktion mellan ”de vänligt inställda tjänsterna” i väst. Allt har gått enligt planerna och danska säkerhetspolisen, PET, tror att de ska få en promenadseger i media. Men så blir det inte. Dansk och svensk media blåser upp spionaffären till proportioner som den inte riktigt har.

”Säpo jagar bevis mot spionligan – Malmöparet tiger”, skriver Skånska Dagbladet den 26 mars 1968. Det framgår i artikeln att Malmöparet som sitter häktade gjort vissa medgivanden.

”De båda makarna som ingår i den svenska förgreningen till det danska spionmålet har tydligen vid sin agentutbildning i Östtyskland fått instruktioner om hur de skulle bete sig om de åkte fast”, skriver SkD.

Jag har inte funnit något som stöder detta påstående om agentutbildning. Malmöparet med släkt i DDR uppvaktas av Stasi, både i Malmö och när de beträder östtysk mark. Det som Säpo fått fram från olika kanaler är i princip att paret bara gått med på att ta emot post, stoppa det i ett nytt kuvert och skicka det till angiven adress i DDR. SkD upphöjer Malmöparet till proportioner som jag inte finner något som helst belägg för.

Även Gustav Holm Haase speglas i media som långt mer än vad han kan nå upp till. Det som journalistiskt beskrivs som en farlig agent visar sig i verkligheten vara en liten hantlangare långt ner i spionagets näringskedja. I rättssalen bryter Holm Haase ihop och börjar gråta. Han säger att han vill hem till sin fru och sina barn och att han är rädd för repressalier i DDR. Journalisterna får sympati för Stasiagenten och känner sig lurade av danska säkerhetspolisen, PET.

”I PET var ledelsen frustreret øver, att sagen om Holm Haase naermast blev latterliggjord, og att østtyskeren blev stemplet som skadelig. Ikke fordi han var en stor fisk, men han havde spillet en vigtig rolle i opbygningen af et agentnetvaerk, som skulle traede til under en international kris”, skriver Hans David Nielsen i boken ”En højre sags tjenste. PET under den kolde krig” (2007)

I Sverige dör affären snabbt ut i media, trots att affären i högsta grad berör Sverige och Skåne. Mitt intryck är att det är även här i Sverige som säkerhetstjänsten oförskyllt får skyllen för journalisternas egna kryddningar av Holm Haase-affären.

Varför blir det så här? Jag tror det handlar om flera faktorer. Det ena är ovana vid underrättelsespråket och underrättelsekulturen. Ord som terrängbrevlådor, agentnät, illegal residentur m m är inte något som de flesta känner till vad det är.

Den bild som de flesta har av spionage kommer säkerligen från böckernas och filmens värld. Jag kan inte precis påstå att pang-pang-historier ger en ökad förståelse för spion-verklighetens oftast tråkiga och mycket gråa vardag. Det är här jag tror mig finna orsaken till att  ”pojkdrömmen” ibland slinker in i det journalistiska rapporterandet. Denna essens finns definitivt i Holm Haase-rapporteringen, men även i Peter Bratts och Jan Guillous artiklar om IB i FiB/Kulturfront från 1973. Jag kan riktigt se hur de små pojkarna står där och hoppar av iver för att det är såååå spännande.

Teknisk okunskap spelar också en roll. Hur många har inte smålett av att läsa att en snabbsändare i Holm Haase-affären blivit en ”mycket imponerande teknisk konstruktion”?

Det överdramatiserande berättandet finns som en röd tråd. Tonläget som en radioreporter från 40-talet finns i Holm Haase-affären 1968 och än mer i Guillous och Bratts IB-artiklar från 1973.

När vi kommer bort till Ebbe Carlsson-rapporten 1988 har det journalistiska språket för många journalister förändrats och blivit mer rakt rapporterande. De journalister som håller sig till så strikt som möjligt till det raka rapporterandet klarar sig bäst under min lupp. Erik Månsson på Expressen är ett exempel. Ett annat par som håller sig konsekvent till en rapporterande ton med tydliga källhänvisningar är Olle Lönnaeus och Anders Isberg för Sydsvenskan. De felaktigheter kring Saima Jönsson, Sahlgrenska och Carlos Schakalen som SDS har i sin artikel kan lätt härledas till Aftonbladet (se tidigare inlägg här).

Det finns definitivt ett dramatiskt språk i två av artiklarna från 1988. Det är när Saima Jönsson ”ska få säga sitt” dagen efter det första avslöjandet. Av någon outgrundlig anledning byter både Expressen och Aftonbladet ut sina reportrar. Istället för att låta Erik Månsson och Jonas Gummesson konfrontera Saima Jönsson skickas nya journalister in. Journalister som inte har Ebbe Carlsson-rapporten i fingrarna ska nu konfrontera en person som pekas ut för samröre med en terrororganisation. Jag kan väl säga att det inte går så bra, sett så här i backspegeln över tjugo år senare när vi vet att det i högsta grad finns kopplingar mellan den utpekade och terrororganisationen PFLP.

Här följer exempel ur Stefan Borgs artikel i Aftonbladet 1988. Borg berättar att Saima Jönsson fredagen den 19 augusti 1988 fått reda på att hon under lång tid varit registrerad hos Säpo:

”Hennes första reaktion var att allt lät som ett absurt skämt. Sen tvingades hon ägna dagen åt sina patienter i arbetet som distriktsläkare på en vårdcentral i Lund.”

Lite senare i artikeln står det att ”Vi sitter i Saima Jönsson lägenhet i utkanten av Lund. Där finns Saimas barn och en väninna som hjälper till att skona Saima från den värsta uppståndelsen från massmedia och andra som ringer.” 

Stefan Borg har inte bara lagt sig till med ett dramatikt språk. Han har också i högsta grad anlagt det människorättsperspektiv som journalisten och bloggaren Per Gudmundson hänvisar till i P1 Medierna i programinslaget som tar upp Sveriges ”saknade” terrrorismbevakning. Problemet med svensk terrorismbevakning ska ha varit att man ensidigt anlägger ett människorättsperspektiv och utgår från att de utpekade är oskyldiga. En resumé av inslaget med kommentarer har ni här.

Det är ingen tvekan om att Stefan Borg i Aftonbladet lägger an perspektivet om att Saima Jönsson är vit som snö och att Säpo fått allt om bakfoten.

Jag har ännu inte gått in särskilt mycket på IB-avslöjandet i FiB/Kulturfront eller för all del Mouna Soudi-affären på min blogg. Men här kan jag kort nämna att det här, men även i andra affärer, finns en politisk dimension av spion- och terrorismrapportering. Det talas ofta om den objektiva journalisten och den objektiva rapporteringen, men vi ska inte glömma att vi journalister har värderingar och att vi ibland, medvetet eller omedvetet, låter dem färga vår rapportering.

När det ska skrivas om spionage och terrorism är det snarare regel än undantag att det dyker upp aktörer i form av journalister, forskare eller andra tyckare som har en politisk mer eller mindre dold agenda. Ibland handlar det inte om något annat än ren och skär politisk propaganda. 

Vi ska inte heller glömma att underrättelse- och spionagevärlden är fylld av lögner och dimridåer. Denna insikt måste man ha för att göra bra rapportering om underrättelse- och säkerhetstjänst, om spionage och terrorism. Jag tycker definitivt att denna insikt i dag finns hos flera svenska journalister som regelbundet skriver i dessa ämnen. Tyvärr är väl utvecklingen i branschen sådan att det blir allt färre journalister som regelbundet får ägna sig åt ett och samma ämne.

Det är känt att en journalist som är grön på ett ämne kan göra de bästa artiklarna just för att denne är grön, nyfiken, frågar mycket och vill förklara för läsaren eller åhöraren. Men när det gäller underrättelsetjänst eller terrorism (eller för all del grov brottslighet) så gäller inte detta. Tvärtom riskerar felstegen och felvärderingarna bli så mycket större.   

Jag tycker att det skulle vara väldigt intressant om en tvärvetenskaplig forskargrupp tog tag i frågan om medias roll i terrorism- och spionageavslöjanden. Hur har allmänhetens bild färgats av medias rapportering? Hur väl stämmer medias rapportering överens med hur Säpo, Stasi och andra aktörer har sett på saken?

Jag är medveten om att alla arkivhandlingar inte är tillgängliga, men många är det. Gäller det ett forskningsuppdrag öppnas fler dörrar.

Själv har jag kunnat konstatera att svenska Säpo och Stasi faktiskt vid en arkivjämförelse kan vara rörande överens om både enskilda detaljer och större skeenden. Detta kan leda till den komiska slutsatsen att Säpo och Stasi kan vara väldigt mycket mer överens med varandra än vad Säpo och svensk media/enskilda svenska journalister har varit i exakt samma fråga.   

Jag är övertygad om att ett sådant här forskningsprojekt skulle kunna leda till nyttiga reflektioner för mediakåren som helhet. Förutsatt naturligtvis att forskargruppen består av människor utan dold politisk agenda.

© Lena Breitner 

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Carlos Schakalen, DDR, FiB/Kulturfront, IB, IB-affären allmänt, Jan Guillou, Journalistik, PET, Peter Bratt, PFLP, Saima Jönsson, Säpo, Sjukhusaffären, Sjukhusspionaffären, Stasi. Bokmärk permalänken.