Wadie Haddads forskargrupp, chiantiflaskan med sprängmedel och piloten Abu Harb som skulle störta in i Shalom Tower

Många tror kanske att det var Bin Laden & Co som hittat på den moderna terrorismen. Då glömmer de bort att mannen som kallades ”Doktorn”, ”Gud” eller ”Mästaren” var årtionden före dem med sina idéer. Vi talar alltså om terroristorganisationen PFLP:s operationschef Wadie Haddad. Men låt oss ta det från början:

PFLP, Folkfronten för Palestinas befrielse, bildas den 11 december 1967.

”Dess manifest innehöll bara en punkt: Palestinas befrielse från den israeliska ockupationen genom väpnad kamp”, konstaterar PFLP:s f d presstalesman Bassam Abu Sharif i boken ”Min fiende min vän” (Ordfront 1996, s 53)

Problemet för organisationen var att israelerna befann sig i ett kvalitativt och kvantitativt militärt överläge. Det är i denna situation som Wadie Haddad tar över allt mer i organisationen. Enligt Bassam Abu Sharif fanns det en intern strid inom PFLP mellan organisationens faktiske ledare George Habash och ”gökungen” Wadie Haddad. Habash vill hålla organisationen ”rödfärgad”, dvs marxistisk.

”I själva verket var PFLP:s medlemskår radikal, men den var inte marxistisk. Den person som förkroppsligade denna inställning var Wadie Haddad.” (s 62, Min fiende min vän)

I slutet av 1967 kallas det till ett strategiskt möte inom PFLP. Haddad tog ordet och förklarade sin syn på saken. Att skicka soldater över gränsen för regelrätt kamp skulle inte löna sig. Istället skulle man slå mot israelernas svaga punkter. Bassam Abu Sharif citerar Haddad:

”Sensationella operationer med hög profil som utförs av noggrant utbildade människor i säkra underjordiska strukturer – så ska vi slå mot deras svaga punkter. Så småningom blir världen trött på problemet; den kommer fram till att den måste göra något åt Palestina. Den måste ge oss vår rätt.” (s 61)

Den första idén var att kapa ett flygplan från det israeliska bolaget El Al. Haddad fortsätter:

”Vi behöver inte ens slå mot israeliska mål hela tiden. Men vi måste bli en ständig irritationsfaktor, en lus i skinnet på den utvecklade världen. Vi måste få dem att förlora tålamodet med Israel och Palestina så att det känns.” 

Wadie Haddad tar över mer och mer inom PFLP. Den interna striden finns där, men enligt Abu Sharif tillåts Haddad gå sin egen väg. Habash står i tacksamhetsskuld till Haddad då Haddad en gång i tiden räddat livet på Habash. Utåt sett är Habash ledaren, men i verkligheten är det något annat.

Varför blir då Wadie Haddad tre år efter PFLP:s grundande KGB-agent om han nu inte trodde på marxismen? Bytte han trosinriktning? Det är inget som tyder på detta. Abu Sharif ger inga fingervisningar om detta. Min man Gunnar Ekberg pekar också på att Haddad var en praktiker och inte teoretiker. Kopplingen till KGB gav organisationen pengar och vapen. Det var praktiskt.

I juli 1968 genomfördes PFLP:s första flygplanskapning då ett El Al-plan på väg från Rom till Tel Aviv tvingades ner i Alger. Efter två månaders förhandlingar släpptes ett stort antal palestinska fångar.

”Vi hade vunnit”, konstaterar Abu Sharif. De västerländska regeringarna kapitulerade. De vågade inte riskera oskyldiga passagerares liv. Flygkaparåren hade börjat.

Haddad byggde upp en organisation som såg till att ge militär utbildning till de personer som skulle utföra ”operationerna”.  Utbildningen handlade om mer än vapen och sprängämnen. Även om Abu Sharif inte nämner några skandinaver så var europeer från olika länder väl representerade i träningslägren, bland annat var folk från danska KUF, senare Blekingegadeligan, där liksom svenskar och norrmän.

Eftersom kaparna skulle genomföra aktioner mot flygbolag fick de lära sig att flyga de passagerarflygplan som de skulle kapa. De skulle kunna förstå vilka manövrar piloterna gjorde, men också kunna landa planet om besättningen blev dödad. De övade eldstrider i trånga utrymmen (miljöer som skulle efterlikna cockpits). De studerade europeiska lagar för att veta vad som gällde om de skulle tas till fånga i ett eller annat land. De reste också till olika europeiska städer för att lära sig hitta om de i något läge hastigt skulle tvingas fly med bil. 

Mossad jagade ständigt Haddad och hans grupp. Haddad såg hela tiden till att ändra och förfina sina strategier för att undkomma.

Haddad lät sätta upp en hel forskargrupp med kemister och civilingenjörer från de arabiska universiteten som likt James Bonds Q ständigt tog fram nya uppfinningar. Metallegeringar som inte skulle upptäckas av flygplatsernas röntgenapparatur. Samsonite-väskan som egentligen var gjord av fibermaterial sammanflätat med sprängämne. Eller det flytande sprängämne som såg ut exakt som rödvin. (s 73f)

Rödvins-sprängämnet fylldes på vanliga Chiantiflaskor, som förseglades med vax. Det enda självmordsbombaren behövde göra var att dra ut förseglingen. En självmordskandidat, en sydamerikansk frivillig med arabiskt ursprung, skickades till Tel Avivs flygplats men misslyckades, troligen på grund av feghet, och åkte fast. Chianti-flaskorna var avslöjade. 

Jag intresserar mig för dessa Chiantiflaskor, eftersom det finns uppgifter i Ebbe Carlsson-rapporten om att svenskar är inblandade i smuggling av sprängmedel förvarade i vinbuteljer. En av svenskarna råkar ha arabiskt ursprung och sydamerikanskt pass. 

Waddie Haddad kom alltså på att självmordsattentat var en intressant nisch.

Haddads nästa idé var att en pilot skulle köra ett flygplan fullproppat med sprängämnen in i Israel och därefter låta planet störta in i Tel Avivs största byggnad, Shalom Tower. Haddad hade räknat ut att tornet, efter att det blivit träffat av flygplanet, skulle falla och skada intilliggande byggnader. 

Självmordskandidaten var en palestinier, som gick under täcknamnet Abu Harb. Han var en utmärkt pilot som skulle flyga ett två-motorigt plan på låg höjd genom Bekaadalen, för att inte bli upptäckt av israelisk flygradar. Väl inne i Israel skulle planet upptäckas bara några minuter innan det var för sent.

”Operationen” genomfördes aldrig då Abu Harb råkade störta och skadadas svårt under sin sista landningsövning innan attentatet.

Det står inte i Bassam Abu Sharifs bok när exakt denna plan skulle genomföras. Bara det att två och ett halvt års planer lades i malpåse. Men min uppfattning när jag läser Bassam Abu Sharifs bok är att planeringen nog inleds omkring 1970 eller möjligen något senare. Oavsett blir detta en händelse som råkar inträffa mellan 25 och 30 år innan en annan organisation såg till att göra själva idén till verklighet.

Wadie Haddad var en kreativ person. Han tycktes hela tiden komma på nya idéer och planer. Bassam Abu Sharif beskriver hur Haddad 1972 snabbt löste en ekonomisk kris för PFLP.

Exakt samtidigt som man kapade ett flygplan hade Haddad räknat ut att ett paket från posten skulle dimpa ner hos en av Lufthansas direktörer. I paketet fanns en nyckel till en bil och ett krav på 5 miljoner dollar i blandade sedlar. Ytterligare instruktioner fanns sedan i bilen, samt en anvisning om att planet skulle sprängas vid exakt klockslag om pengarna inte levererades.

Det hela slutade i alla fall med att Lufthansa skickade en person till Beirut med en väska med pengar. Planet landade en timme innan det kapade planet enligt utsago skulle sprängas. När PFLP räknat pengarna visade det sig att det fattades 50 Mark från de 5 miljonerna.

”I botten på väskan med pengar låg ett meddelande undertecknat av Lufthansas VD. ‘Vi ber om ursäkt för att det fattas femtio mark – det var omöjligt att få fram hela summan på en söndag'”, skriver Bassam Abu Sharif (s 76)

Femton minuter innan planet skulle sprängas i luften fick Lufthansas kurir kodordet för att planet skulle släppas. Ingen människa ska ha kommit till skada och PFLP:s ekonomiska kris var löst.

Senare utvecklas Haddads PFLP till att mera likna någon form av internationellt HA (Hells Angels). Istället för att kapa flygplan räckte det med att håva in pengar för att inte kapa det eller det bolagets flygplan. Alltså en form av kriminell beskyddarverksamhet. Gunnar Ekberg nämner det i sina memoarer De ska ju ändå dö (2009, Fischer & Co).

© Lena Breitner

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Bassam Abu-Sharif, Blekingegadeligan, Carlos Schakalen, George Habash, Gunnar Ekberg, KGB, Mossad, PFLP, Sjukhusaffären, Wadie Haddad. Bokmärk permalänken.