P1 Medierna – om den saknade terroristbevakningen 2010 och om det finns historiska rötter till kalla kriget och IB-affären

I januari 2011 tog P1:s Medierna upp frågan om svensk medias terrorismbevakning efter självmordsattentatet i Stockholm i december 2010. Eller rättare sagt bristen på initierad sådan.

Bristen på en djupgående och kunnig bevakning av just det islamistiska terrorhotet blev tydlig när Thomas Heine – korrespondent på danska tidningen Jyllandsposten – nyligen skulle skriva vad som händer på terrorfronten i Sverige. I en artikel konstaterar han att han är tvungen att följa alternativa nyhetskällor på nätet, och att man på bloggar och andra sajter skriver mer initierat än nyhetsjournalisterna i ämnet.

En av de bloggare han följer är Per Gudmundson, till vardags ledarskribent på Svenska Dagbladet. Att den som är intresserad av att följa vad som händer på den våldsbenägna islamistscenen hänvisas till en blogg istället för till breda nyhetsmedier riskerar att få djupgående följder för våra medievanor, tror Thomas Heine”, står det i påannonseringen för programmet.

I programmet, som ni har länk till här och som finns som MP3-fil här, ställer man frågan om hur det blev så här. Två intressana påståenden framkommer i inslaget.

DN-journalisten Ulrika By menar att vi journalister är rädda för att peka ut vissa grupper. Vi är rädda för att anklagas för att vara rasistiska. Detta hämmar rapporteringen. Det kan nog ligga något i det i dag. Här och nu. Men det håller inte som en nutidshistorisk förklaring.

Försöken att uttrycka sig ”politiskt korrekt” och att inte kalla en spade för en spade är något som vi i Sverige utvecklat in absurdum de senaste 10-20 åren. Vi är helt enkelt rädda för att uppfattas som kontroversiella och att få någon emot oss. Visst är det mycket tryggare att säga att vi ska ”skapa föryngringsytor”. Säger vi att vi ska hugga ner skogen så det blir ett kalhygge kan ju folk bli arga.

Språket och val av ord har alltid varit intressant. Även för IB-affären och dess samtid. Det ska jag fördjupa mig i med senare inlägg!

Åter till programmet Medierna! Chefredaktören på Expo Daniel Pool menar att man ofta lämnar det ideologiska perspektivet därhän. När man skriver om det islamistiska terrorhotet talas det inte om vad dessa grupper vill. Istället betraktar man dem ofta som en konsekvens av ”en social situation”. Istället för att betrakta det som politisk extremism väljer man ofta att urskulda det hela med att förklara gruppens sociala sammanhang. I en svensk kontext handlar det alltså om att om ungar inte får fritidsgårdar så kan de senare i livet börja kasta gatstenar.

En annan person som framträder i reportaget är SvD:s ledarskribent Per Gudmundson. Han menar att bevakningen av terrorismen finns, men att valet av vinkel ofta blir fel. Den journalistiska vinkeln är oftast ett människorättsperspektiv.

”Svensk journalistik har varit ganska dålig på att bevaka både terrorism och islamism”, säger Gudmundson i programmet.

Hans eget sätt att åtgärda det hela har varit genom att blogga.

I programmet framgår att Gudmundson menar att svensk bevakning under lång tid haft ett för ensidigt perspektiv vad gäller terrorism och islamism.

”Jag tycker inte nödvändigtvis att kunskaperna är problemet”, säger Gudmundson i programmet. ”Jag tycker valet av vinkel är problemet. När man i svenska medier försöker beskriva islamismen eller terroristhotet så utgår man ofta från ett människorättsperspektiv på de misstänkta personerna, som förvisso är viktigt. Jag menar om Säkerhetspolisen eller någon annan pekar ut en individ som misstänkt för ett terroristbrott eller något sådant så är det ju väldigt viktigt att rättssäkerheten och mänskliga rättigheterna och sådant uppfylls. Men det kan inte vara det enda perspektivet. Jag vill också tillföra perspektivet där man faktiskt föreställer sig att de här personerna möjligen kan vara gärningsmän också.”

Låt oss titta på om Per Gudmundson, Daniel Pool med flera har rätt! Vilka vinklingar finns kring hanteringen av IB-tidens olika ”affärer” och händelser? Hur hanteras avslöjandet 1988 om att Saima Jönsson skulle ha kopplingar till terroristorganisationen PFLP? Hur bevakas sjukhusspionaffären/sjukhusaffären? Hur ser bevakningen ut under och efter IB-affären 1973? Vilka vinklar används? Ordval? Vem får uttala sig. Hur speglas aktörerna?

© Lena Breitner

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i IB-affären allmänt, Journalistik, PFLP, Saima Jönsson, Sjukhusaffären, Sjukhusspionaffären. Bokmärk permalänken.