Om Stasi, mordet på Ohnesorg och en perspektivförskjutning på IB-affären (kommentar till P3 Dokumentär Västtyska ambassaden)

Det finns några kommentarer som bör göras till P3 Dokumentärs två timmar långa inslag om ockupationen av västtyska ambassaden i april 1975. Det viktigaste av allt är att konstatera att dokumentären är från 2005. Det har hänt lite grand sedan dess. 

I dokumentären förs det fram ett påstående om att det var skottet mot Benno Ohnesorg som var den tändande gnistan. Det var just detta skott som gjorde att vissa i vänstern gick från att vara fredliga demonstranter till att ta till radikalare metoder. En del tog till gatstenar. Andra gick längre och blev terrorister. 

Den 2 juni 1967 var shahen av Iran på besök i Berlin. Stora demonstrationer mot diktatorn genomfördes i staden. Under en demonstration skjuts en ung student, Benno Ohnesorg, ihjäl av en polisman.

Vi vet i dag att skottet mot Benno Ohnesorg avlossades från ca 1,5 meters avstånd. Det träffar i Ohnesorgs bakhuvud. Ohnesorg dör. Polismannens förklaring var att skottet hade gått av ”av misstag”.

Vänstern betraktade Ohnesorgs död som en ”krigsförklaring”, som en ”politisk handling” från den västtyska statens sida. Demonstrationerna den 2 juni urartar efter ”vådaskottet”. Demonstranterna tar genast till gatstenar och brandbomber. Terroristorganisationen Röda Armeefraktionen, RAF, rättfärdigade senare sitt handlande bland annat med hänvisning till Ohnesorg.

Det är inte fel att säga att skottet mot Ohnesorg var en tändande gnista. Som en bekant till mig uttryckte det: skjuter du en person i bakhuvudet från 1,5 meters avstånd mitt i en folkmassa så blir det upplopp. Det är i detta perspektiv vi ska vända fokus till skytten. I dag vet vi nämligen att skytten var en Stasiagent.

Forskare på Stasiarkivet, BStU, gjorde 2009 ett sensationellt avslöjande. Polismannen och skytten Karl-Heinz Kurras hade vid tillfället för skottet mot Ohnesorg varit medlem i det i DDR styrande Sozialistische Einheitspartei Deutchland, SED. Därtill var han Stasiagent. Den senares benämning är IM, Inoffizielle Mitarbeiter, som kort och gott kan översättas till ”hemlig medarbetare till Stasi”.

Ni har bild på Kurras partibok här. 1955 skriver han på Stasis så kallad förpliktelse (trohetsed) som ni har här.

Avslöjandet 2009 vållade stor debatt i Tyskland. Frågan var ju naturligtvis om historien skulle skrivas om. Var Ohnesorgs död en operation genomförd av Stasi, måhända?

Forskarna Cornelia Jabs och Helmut Müller-Enbergs har i alla fall inte kunnat hitta något i Kurras akt som tyder på att Stasi gav honom något uppdrag i samband med 2 juni-demonstrationerna 1967.

„Was macht das schon, das ändert nichts“, (Jaha, vad spelar det för roll. Det ändrar ingenting) är i princip det enda som Kurras vill säga efter avslöjandet 2009.

Jag hör RAF-medlemmen Gudrun Ensslin i P3 Dokumentär om Västtyska ambassaddramat. Hon använder ofta ordet fascism. Inte med hänvisning till något som hände i Italien under andra världskriget, utan om fascismen i hennes Västtyskland. Fascismen i USA.

Ensslins retorik känner jag igen från DDR-håll. Det var ju i det socialistiska Öst som allt var så bra, medan eländet fanns i det kapitalistisk-fascistiska Väst. Det var ju i det fascistiska Väst(tyskland) som man inte gjorde upp med sin historia. Här satt gamla nazister kvar vid makten. Se bara på den symboliska bilden här. En krans till minne av Benno Ohnesorg läggs vid ett minnesmärke för nationalsocialismens offer.

En samtida vänstertolkning var alltså att det var fascismen/nazismen som låg bakom skottet mot Benno Ohnesorg. Det är just denna tolkning som 2009 fick sig en törn när det visade sig att skytten Heinz-Karl Kurras var SED-medlem och hemlig Stasiagent.  

Kan vi nu säga att Benno Ohnesorg var ett socialismens offer? Nej, det kan vi inte. Men vi kan konstatera att perspektivet förändras. Att RAF:s argument om det fascistiska Väst i samband med Ohnesorgs död passade DDR, Stasi och KGB som hand i handske.

Banden mellan Röda Armeefraktionen, RAF, och DDR håller i sig. Efter en del av sina attentat ska senare RAF-medlemmarna få möjlighet att ”vila upp sig” i DDR.

Jag återvänder till Blekingegadeligan. I böckerna av Peter Øvig Knudsen finns hela tiden öst närvarande som mötesplats mellan ligan om PFLP-representanten Marwan El-Fahoum. Men fördjupningen om kopplingen mellan PFLP och KGB och andra Östtjänster hittar vi inte här, dem får vi hämta på annat håll.

Vissa hävdar fortfarande envist att vår egen IB-affär var ett självständigt journalistiskt avslöjande. Sedan 2009 vet vi att Jan Guillou samarbetade med KGB-agenten Jevgenij Gergel, något han alltså själv erkänt. Han samarbetade därtill med DPFLP med avslöjandet av IB. Guillou ville att DPFLP 1972 skulle hjälpa honom att ”förhöra” IB-agenten Gunnar Ekberg under dödshot. Guillou berättar senare i IB-förhören att han åker ner till Beirut för att bland annat med DPFLP och andra ”ledare” diskutera publiceringsdatum av IB-avslöjandet. Förhöret har ni här. Behöver jag återupprepa att DPFLP samarbetade med KGB?

Jag skrapar på ytan på dessa händelser och affärer och upptäcker att Stasi, KGB eller för all del någon annan östtjänst hela tiden poppar upp. Dessa ”hangarounds” går inte att vifta bort. De är som envisa flugor en varm sommardag kring kaffebordet

Jag noterar att personer som Ensslin, Carlos Schakalen, hela Blekingegadeligan med flera tycks betrakta sig själva som självständiga aktörer.

Tänk om de inte var det? Tänk om de bara var små dockor som sprattlade i ett marionettspel kallat stormaktsspelet under kalla kriget? 

Det kanske bara behövdes ett litet råd från rätt håll då och då. Hjälp med att få fram lite pengar. Lite vapen. Hjälp med pass och flyktvägar. Ett presskort eller en pressresa. En uppmuntrande klapp på ryggen vid behov för att så att säga styra dem rätt. 

I vår IB-affär och i efterdyningarna av Guillous KGB-affär har Guillou hela tiden framhävt sig som självständig och den som ”styr” relationen med KGB och KGB-agenten Gergel. Det är ju Guillou som ”avslutar” relationen också. Säger han. Så här lät det i Expressens chatt den  28 oktober 2009:

Rille: Hur avbryter man egentligen en förbindelse med KGB?
Jan Guillou: Man säger att skäl som ni snart kommer att förstå, om ni läser tidningarna vilket ni gör, kommer vi aldrig någonsin mer att kunna träffas. Tack för kaffet. En sån hälsning kan inte missförstås. (chatten har ni här och här.)

I Guillous version får KGB bara finna sig i detta. Var det verkligen så?

Ärligt talat. Det begriper ju jag att Gergel & co var ärrade KGB-agenter vars specialitet var att prisa, locka, lova, traktera och bildligt talat förföra sina offer så att de miste allt sans och förstånd och gjorde saker som de inte alls tänkt sig. Och hade KGB väl sina offer i fällan så gick det inte att backa. Det var därför som KGB och andra öst-tjänster samlade på små ”kvitton” för de små tjänsterna som personen ifråga gjorde i början av ”relationen”. 

Jag tror inte för en sekund att en KGB-agent nöjer sig med ett ”tack för kaffet”.

Låt oss istället försöka att vända på perspektiven i alla dessa ”affärer”. Lek med perspektivet och betrakta för en stund Kurras, Ensslin, Carlos Schakalen, Blekingegadeligans medlemmar, Guillou, Bratt och för all del även Håkan Isacson som marionetter i ett stormaktsspel. Som ibland får hjälp på traven av skickliga agentdrivare. Historiska skeenden får då ett helt annat perspektiv.  

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Blekingegadeligan, Carlos Schakalen, DDR, DPFLP, Gunnar Ekberg, Håkan Isacson, IB-affären allmänt, Jan Guillou, KGB, Marwan el Fahoum, Peter Bratt, PFLP, Rote Armeefraktion (RAF). Bokmärk permalänken.