”Journalisten” Guillous konspirativa kontakter med DPFLP, outsourcing av förhörsverksamhet och kopplingen till KGB

I förra inlägget hittade vi ett påstående av Jan Guillou, som 2009 menade att det var den svenska underrättelsetjänsten som försökt provocera den svenska vänstern, inklusive Guillou själv, till att begå brott. Den tidigare IB-agenten Gunnar Ekberg ska ha sagt att vänstern och Guillou ”i praktiken stödde terroristorganisationer i Mellanöstern och hade otillbörliga kontakter.” 

Guillou svarar då i Nordegren i P1 att ”de otillbörliga kontakterna var ju det som han (Ekberg) skulle undersöka och om han inte hittade några sådana fick han väl hitta på det då. Och det var också det han gjorde.”

Vän av ordningen måste vi nu fråga oss om Gunnar Ekberg är den enda källan om Jans ”otillbörliga kontakter”. Svaret är entydig: NEJ. 

Jag sitter och bläddrar i mina kopior av IB-åtalet, som i dag förvaras på Stadsarkivet i Stockholm. Åtalet mot Jan Guillou, Peter Bratt och Håkan Isacson läggs fram hösten 1973. Tingsrättens målnummer är B 653/73. Dom faller den 4 januari 1974.

  • Den tidigare IB-agenten Håkan Isacson får villkorlig dom för bedrägeri och urkundsförfalskning. Han får ett års fängelse för spioneri och medhjälp till spioneri. Han väljer att inte överklaga domen.
  • Peter Bratt döms till ett års fängelse för spioneri. Han väljer att inte överklaga domen.
  • Jan Guillou döms till ett års fängelse för spioneri. Han överklagar domen och hovrätten tar upp ärendet. Guillou vill ha strafflindring och menar nu att det inte är riktigt sant att Bratt och han samlat in alla uppgifterna tillsammans. Principen om ”en för alla och alla för en” i tingsrätten har nu övergetts. De mest graverande sakerna ska Bratt ha tagit fram själv. Ärendet i hovrätten handlar också om att Guillou misstänks för fortsatt brottslig verksamhet från fängelsecellen. Hovrätten fastställer i alla fall spioneridomen till tio månaders fängelse.

Jag kan härmed konstatera att Jan Guillou är dömd för spioneri. Två svenska rättsinstanser har fastställt att han ägnat sig åt ”otillbörlig verksamhet”. 

Jag bläddrar i det gedigna IB-åtalet och kommer fram till några av de många beslagsprotokollen. Den 22 oktober 1973 gör polisen en husrannsakan på Jan Guillous arbetsplats. I Bilaga 1 återfinns följande:

”P1. Brev till Guillou från Anders E” (ort och telefonnummer anges) ”där han lämnar vissa uppgifter erhållna från olika källor såsom Fatah, PFLP, DPFLP.” 

Anders E var vid tillfället medlem i KFML och en flitig resenär ner till Mellanöstern. 

Längre ner i samma protokoll återfinner jag följande under rubriken Bilaga 3:

”25. Guillous brev till någon vid namn Abu Leila, brevet är en fotostatkopia och omfattar 4 ark.”

I förhör med Jan Guillou den 7 november 1973 tas detta beslag upp. Jan Guillou ger inte bara RPS/Säks förhörsledare en lektion om vem Abu Leila och PFLP:s systerorganisation DPFLP är. Även vi får lära oss en del om Jan Guillou:

”Föremål 25. En fotostatkopia på fyra sidor, av ett brev till ‘Abu Leila, DPFLP i Beirut’ och undertecknat av eller med ‘Abu Iad’. Vem har skrivit det här brevet?”, säger förhörsledaren K-E Friberg. 

”Det är jag som har författat det här brevet, men jag har inte undertecknat det”, säger Jan Guillou. ”Undertecknandet ‘Abu Iad’ är inte ett namn utan en beteckning som innebär för mottagaren att det är ett ärende utav stor vikt, och det är bara ett fåtal personer i Sverige som skulle kunna använda den beteckningen för undertecknande. Abu LEILA är en person som sitter i ledningen för en utav de mera framträdande palestinska befrielseorganisationerna, nämligen som det står här, ‘DPFLP’. DPFLP uttyds på engelska Democratic Popular Front for Liberation of Palestine. Dvs Demokratiska Folkfronten för Palestinas befrielse. DPFLP är en marxist-leninistisk organisation, dvs på vanligt språkbruk en kommunistisk organisation, till skillnad från vissa andra palestinska befrielserörelser som har en mera allmän nationalistisk inriktning. Bakgrunden till det här brevet, som avsändes med kurir till Mellanöstern, någon gång i november 1972, är …”

Därefter kommer en lååång utläggning om syftet med brevet, som kort och gott kan sammanfattas med att Jan Guillou beordrar DPFLP att gripa och förhöra IB-agenten Gunnar Ekberg när han kommer ner till Mellanöstern nästa gång. Förhöret ska genomföras under dödshot. Instruktionerna vad som ska pressas ur Ekberg är utförlig och kan bara betecknas som ”av underrättelsekarraktär”. 

  1. Vi kan väl kort och gott kalla detta tilltag försök till outsourcing av förhörsverksamhet. 
  2. Det Jan Guillou ägnar sig åt kan knappast betecknas som någon journalistisk metod. 
  3. Jan Guillou verkar uppenbarligen vara stolt över att han har konspirativa kontakter.
  4. Jan Guillou verkar uppenbarligen vara stolt över att han känner ledande personligheter inom DPFLP.  
  5. Källan till att Jan Guillou har dessa kontakter är inte Gunnar Ekberg utan Jan Guillou själv. 
  6. Jan Guillou framställer inte kontakterna med DPFLP som om det är något han blivit provocerad av någon annan till att ha.  

I dag känner vi till Jan Guillous egna KGB-förbindelser, som han själv påstår avbröts 1972. I detta sammanhang är det intressant att göra följande konstaterande kring DPFLP: 

DPFLP:s ledare Nayef Hawatmeh hade nära KGB-förbindelser. Han träffade KGB-representanter i Beirut 2-3 gånger i månaden. Ett av KGB:s syften med mötena var att plantera desinformation och propaganda. Källa: Gunnar Ekberg, ”De ska ju ändå dö – tio år i svensk underrättelsetjänst” s 319.

Mer om förhöret med Jan Guillou och brevet till Abu Leila i nästa inlägg!   

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i DPFLP, Fatah, Gunnar Ekberg, Håkan Isacson, IB-affären allmänt, Jan Guillou, Peter Bratt, PFLP. Bokmärk permalänken.