Det var en gång en flicka som hette Saima…

Alla sagor börjar med orden ”Det var en gång”. Så vi börjar väl där.

Det var en gång en flicka som hette Saima. Hon växte upp i Malmö. Sedan flyttade hon till Lund. Ungefär samtidigt som hon började studera till läkare vid Lunds universitet fann hon sanningen i marxismen och startade ett privat sjukhus.

Det var bra att sjukhuset låg i Älmhult, för då var det ju inte så många i Lund som kände till att Saima både var marxist och bedrev privat sjukvård.

Allt det här inträffade för många år sedan. Närmre bestämt under revolutionsåren i slutet på 60-talet.

Saima var inte bara läkarstuderande marxist som bedrev privat sjukvård. Hon engagerade sig i befrielsekampen i Mellanöstern och började samla på lägenheter och sommarstugor.

Saima åkte många gånger ner till Beirut för att arbeta som barfotaläkare i de palestinska flyktinglägrena. När man är barfotaläkare arbetar man dygnet runt för bara mat och husrum. Det är ett ädelt arbete.

I Beirut lärde Saima känna en annan läkare. Han hette Wadie och hade slutat att vårda människor. Istället såg han till att spränga dem i luften eller helt enkelt hålla dem som gisslan och kräva pengar för dem.

Wadie brukade få pengar från KGB för sin verksamhet, men ryssarna var lite nyckfulla. I synnerhet om det började töa, för då skulle Socialismens och Kapitalismens stora ledare låtsas vara vänner och skriva under papper och skaka hand framför en massa tv-kameror. Då kom det definitivt inga pengar från ryssarna, som gett Wadie det hemliga namnet Nationalist. Av sina egna gängmedlemmar kallades han för Gud.

En dag träffade Wadie en man vid namn Gunnar. Wadie trodde att Gunnar var en sån som han, men det var inte sant. Gunnar var nämligen en lurifax som jobbade för svenska staten i nåt som kallades för IB. Men det visste ju inte Wadie, som berättade att han hade en jätteviktig medarbetare som hette Saima. Gunnar skulle ta med sig ett hemligt brev till henne när han åkte hem till Sverige. Varför Wadie behövde skicka hemliga brev till Saima i Sverige när Socialstyrelsen trodde att hon arbetade hårt i ett flyktingläger i Beirut kan inte denna saga förklara.

Åren gick och Saima träffade en man som arbetade i samma organisation som Wadie. Den charmige mannens verkliga arbete var en hemlighet. Officiellt var Saimas man författare och hade diplomatpass. Saimas man åkte ofta till Skandinavien, eftersom den marxistiska verksamhet som Wadie varit med och startat nu utvecklade sig till en internationell koncern. Bland annat hade man en filial i Köpenhamn som ägnade sig åt penningrån och annat. Filialer höll också på att utvecklas i Göteborg, Stockholm och Skåne. Lurifaxen Gunnar kunde berätta för sina chefer i IB om Köpenhamnsfilialens goda kontakter med kamraterna i Sverige, bland annat med en Staffan i Göteborg och en journalist i Stockholm som hette Jan.

Wadie hade en stor del av sitt vuxna liv varit rädd för att dö en för tidig död. Efter att han och flygplanskaperskan Leila hade fått in en granat i sin lägenhet i Beirut levde han numera i en resväska och sov bara en natt på samma plats. Israelerna lurade då ut att Wadie var en godisgris och såg till att hans belgiska choklad innehöll mer än kalorier. Efter Wadies död fick Saimas man alltmer makt i organisationen.

När det blev jättemycket bråk i ett land som hette Libanon begärde Saimas man att filialen i Köpenhamn skulle utveckla sin verksamhet. Filialen begav sig då till Flen och snodde svenska pansarskott. Men vapnen skulle visa sig svåra att smuggla genom tullen. Risken var stor att åka dit, även om man lyckades få in vapnen i stora surfingbrädor.

Nästa idé var att kidnappa en rik person från en familj som inte gillade publicitet. Köpenhamnsfilialen spanade på en muttermiljardär i Tyskland och på en Antonia i Stockholm, men till slut fastnade man för en student i Lund vid namn Jörn.

Även filialen i Köpenhamn hade tillgång till läkare. En av fruarna var läkare och berättade vilka medel man skulle använda för att Jörn skulle sova ända till Oslo invirad i en matta. Filialmedlemmarna övade på varandra. Det höll på att gå riktigt illa med en av dem. Det var liksom lite svårt att kontrollera mängderna på det sövande medlet när de hällde det på en trasa och tryckte den mot kompisens mun.

Två av filialens medlemmar var IT-tekniker och hade installerat programvaror hos danska Rikspolisstyrelsen. Då hade de passat på att plocka fram alla bilnummer på de civila spaningsbilarna, vilket gjorde att danska säkerhetspolisen hade helt obegripliga problem med att skugga filialmedlemmarna.

Nu hade IT-teknikerna, som var bröder, fått ett nytt projekt att bita i. Närmre bestämt hade en av dem på fått i uppdrag att på Universitetsbiblioteket i Lund installera nya programvaror. Brodern jobbade ofta kväll, så att han också kunde hinna sitta i ett av Botaniska trädgårdens träd och spana på Jörn i hans lägenhet. På så sätt fick filialen veta att Jörn skaffat en flickvän. När de trodde att det tagit slut försökte de slå till, men då visade det sig att flickvännen bara varit på semester.

När de stod utanför Jörns lägenhetsdörr beslutade sig filialen för att avbryta sitt kidnappningsförsök. De skulle egentligen ringa på och låtsas ha en leverans, men nu verkade det för besvärligt. Det var inte lätt att hoppa på två personer samtidigt. Risken var stor att de skulle hinna skrika och föra en massa oväsen. Dessutom var det ju inte säkert att både Jörn och hans flickvän skulle få plats i mattan som man skulle rulla in dem i för att sedan bära ner dem till den väntande bilen.

När Saimas man fick veta att Jörn inte skulle kidnappas blev han jättearg. Han hade ju betalat massor med pengar för att fixa bilar och hyra hus och köpa matta och annan utrustning. Dessutom hade han planerat länge för vad han skulle göra med alla de 25 miljoner dollar som han tänkt få ut på affären.

Saimas man visade sig ha god lokalkännedom i Lund, och det var ju inte konstigt eftersom hans fru hade haft en studentlägenhet runt hörnet där Jörn bodde ett par år tidigare. Han försökte i alla fall dra igång en ny kidnappningsoperation, men det rann till sist ut i sanden.

Det var andra saker som började gå fel. En av filialmedlemmarna dog i en våldsam bilolycka. Filialmedlemmen råkade sitta i en brödbil utanför Århus när en lastbil rammade honom. Filialmedlemmen dog omedelbart. Det tyckte Saimas man var synd, eftersom filialmedlemmen varit en bra ledare. Dessutom hade mannen suttit utanför ett varuhus i Århus som just precis den dagen hade extra mycket pengar i kassan. Polisen kliade sig nog i huvudet nu och undrade varför det fanns radio- och sändningsutrustning istället för bröd i den söndermosade brödbilen.

Några år senare greps två medarbetare till Saimas man i Paris. De två männen försökte lämna landet med 6 miljoner danska kronor. Mohammed och Ghazi kunde säkert bytas ut, tänkte Saimas man. Värre var det med pengarna som nu verkade gå om intet.

En dansk polis i Lyngby blev väldigt intresserad av fallet, eftersom det skett ett penningtransportrån i hans distrikt några veckor tidigare. Penningsumman passade in. Den danske polisen trodde i sin enfald att det här var ett vanligt polisärende och begärde att få titta på stöldgodset och få Mohammed och Ghazi utvisade till Danmark.

Det gillade inte politikerna i Danmark och Frankrike. Det här var nämligen en tid då stater undvek att sätta såna som kallades för terrorister i fängelse. Gjorde man det var risken stor att det började smälla bomber både här och där. Då kunde medborgarna bli rädda och till och med dö. Eftersom ländernas ledare ville bli omvalda var det bättre att klanta till utredningen och i värsta fall utvisa terroristerna. Därför var det precis så de gjorde med Mohammed och Ghazi och de 6 miljonerna. Dessutom fick den danske polisen i Lyngby en skarp tillsägelse. Om han ville ha kvar sitt arbete så skulle han inte rota mer i det franska ärendet.

En del planering gick om stöpet också. Julen 1974 hölls det möten i Stockholm, Göteborg, Malmö och Köpenhamn där Wadies organisation träffade japanska, svenska och danska kamrater som inte heller ville fira jul eftersom de var marxister. På mötena diskuterade de föreningsaktiviteter. Högst upp på listan hamnade en musiktävling.

Efter att fyra svenskar sjungit om Napoleon i Brighton skulle det nu komma en massa sångare och musiker till tävlingarna i Göteborg och Stockholm. Dem tänkte Saimas man spränga i luften, i synnerhet en lång man som hette Lasse som skulle sjunga om Jennie och Jennie och en dum man som hette Shlomo och var dum eftersom han kom från Israel. Tyvärr gick allt detta om intet eftersom svenska Säpo fått höra talas om planerna. Föreningsaktiviteten gick fick därmed ställas in.

Sedan klantade den danska filialen till ett rån och dödade en polis. De danska politikerna insåg då att om de ville bli omvalda så gällde det att få det att se ut som om de tog krafttag. Vilket innebar att den danska filialen sattes i finkan. För syns skull efterlyste man Saimas man internationellt, men ansträngde sig inte för mycket för att få honom utlämnad för då skulle det säkert smällas bomber både här och där.

Ett annat problem som inträffade var att hemliga papper som Säkerhetspolisen hade skrivit hamnade i svenska journalisters händer.

I papprena stod det att Saima jobbade för den organisation som hette PFLP och som Wadie hade skapat och att det var en terroristorganisation. Saima skulle ha smugglat sprängmedel till Paris. Sprängmedlet var till en Carlos, som kallades Schakalen, och till en Michel, som bodde i Malmö. Saima skulle också ha planerat ett terrordåd mot ett oljebolag i Singapore.

Aftonbladet och Expressen åkte för att träffa Saima, som sa att det var fruktansvärt det som stod i Säpos papper. Hur skulle hon ha tid att göra något sådant där, hon som var läkare och jobbat dygnet runt i de palestinska flyktinglägrena. Dessutom hade hon inte någon aning om vem Wadie var.

Däremot sa hon att hon kände till attentatsförsöket i Singapore. Hon till och med gillade det eftersom det var riktat mot ett stort oljebolag från ett kapitalistiskt land.

Carlos Schakalen skulle ha mördat en man som hoppat av. På honom hade man hittat Saimas kodnamn och telefonnumret till Saimas mamma och sjukhuset i Älmhult. Saima kunde inte förstå var mannen hade fått dessa uppgifter ifrån.

Saima sa att hon var chockad över Säpos uppgifter. ”Stackars mamma”, sa hon med darr på rösten medan hon poserade för fotograferna. Sedan ringde hon till Jan Guillou.

Saima hade trumf på hand. Efter IB-affären och Sjukhusspionaffären och andra historier i Sverige visste hon att journalister var misstänksamma mot Säpo och underrättelsetjänsten. Och sådana statliga organisationer var ju så hemliga att de aldrig skulle få för sig att ge en kommentar ens om hon ljög så att hon blev blå.

Dessutom var det annat som varken journalisterna och troligen inte ens Säpo visste. Nämligen det att Saimas man satt i politbyrån till PFLP, just precis den terroristorganisation som Wadie hade varit med om att starta.

Ingen kunde ju heller veta vad som skulle hända sen. För det här inträffade nämligen bara någon månad innan Köpenhamnsfilialens sista rån då en polisman skulle bli ihjälskjuten och Saimas man skulle bli internationellt efterlyst.

Efter att Köpenhamnsfilialen åkt i fängelse skilde sig Saima från sin man. Trots att hon ägnat så många år åt att jobba utan att få en enda krona hade hon lyckats skrapa ihop en bra förmögenhet. Fast den var inte bra att ha när hon gav sig in i politiken. Hon blev nämligen förtroendevald för ett parti som inte gillade företagande, rika och privat sjukvård. Som tur var hade sjukhuset i Älmhult avvecklats och sålts flera år tidigare. Den privata sjukvårdsverksamhet som Saima nu var invecklad i skulle inte journalister hitta så lätt. Det var bara förmögenheten som var lite för osmakfullt stor. Den såg hon till att minska ner efter hand när hon valdes in i regionfullmäktige i Skåne, bland annat genom att köpa en sommarstuga på ett dyrt ställe.

Alla tycktes ha glömt de gamla försyndelserna. Lunds fullmäktige lät Saima få en representativ förtroendepost gentemot en skånsk bank. Och så blev hon invald i en lokal polisstyrelse. Måhända tyckte polisen och banken att den före detta post- och bankrånsbeställarhustrun hade en och annan kunskap att bidra med till verksamheterna.

Snipp snapp slut, så var den sagan … Eller är det här verkligen en saga?

© Lena Breitner

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Carlos Schakalen, Gunnar Ekberg, Jan Guillou, Marwan el Fahoum, PFLP, Saima Jönsson, Sjukhusspionaffären, Wadie Haddad. Bokmärk permalänken.