Guillou, Ondskan och en miss av Expressen

På tal om att jag i förra inlägget hänvisade till Expressens unika intervju med Jan Guillous mamma som ni har här. Den är tyvärr lite svårläst p g a typsnitt, layout och grad. Jag tänker i alla fall göra några reflektioner kring artikeln.

Jan Guillou framhäver ju att hans bok ”Ondskan” (1981) bygger på en sann historia om honom själv. Expressen redogör i artikeln för handlingen, om faderns/styvfaderns misshandel och om hur Guillous alter ego gör upp med ”farsan” när han en dag kommer hem från internatskolan. Kort och gott hotar och ger Guillou/Ponti den äldre mannen stryk.

Expressen har hittat en DN-intervju från den 20 september 2003. Här får Guillou frågan om hur mycket av det här som är sant i boken:

”Allt som står där. Jag slog honom sönder och samman. Han bars i väg i ambulans och sedan såg jag aldrig honom i verkliga livet”, ska svaret ha blivit.

Även i IB-åtalet personundersökning framgår det att Guillou har ett agg till styvfadern.

1950 ”gifte modern om sig med musikern Nils Hansén. Äktenskapet varade fram till 1959, då det upplöstes p.g.a. lång och varaktig söndring. G:s personliga uppfattning om Nils Hansén är mycket negativ. Han ser styvfadern som en ‘råbarkad’ individ.”

Varken Guillous mamma eller halvsyster Pia tycks känna igen sig i Guillous beskrivningar. I Expressenintervjun redogör Guillous mamma för saker som inte stämmer. Hon kan inte ha spelat piano medan hennes man slog Jan. Hon kunde inte spela piano.

Att Guillou slog sin styvfar när han kom hem från Solbacka var också fel, eftersom paret var skilda när Jan gick på internatskolan. Även halvsystern Pia hänvisar till att föräldrarna skilde sig 1957.

”Då var jag åtta år och Jan tretton. 1960, tre år senare, kom Jan hem från Solbacka och skulle ha misshandlat min far. Han hade då för länge sedan flyttat från oss. Hade det här varit en roman Jan skrivit hade det varit okey, men det vi vänder oss mot är att han kallar det en självbiografi”, säger halvsystern till Expressen.

Expressen gör dock en notering när Pia Hansén hävdar att föräldrarna skilde sig 1957.

”Enligt folkbokföringen vann skilsmässan laga kraft den 8 september 1959” noterar Expressen. Denna kommentar förleder läsaren att tro att halvsystern Pias och mammans påståenden inte är så trovärdiga. Det är synd.

Vad syftar människor till när de säger att de skilde sig vid en viss tidpunkt? Jag tror det är sällan de talar om laga kraft-datum. Jag tror man oftast talar om den mentala skilsmässan. Den dag vi tar vårt pick och pack och går. Eller den dag vi skriver under skilsmässohandlingarna.

Expressen talar om en sak, Marianne och Pia Hansén om en annan. Det intressanta datumet är inte laga kraft-datumet utan när separationen blir ett faktum.

Domstolens handläggningstid för Marianne och Nils Hansén bör ha rört sig om 1,5 till 2 år då det finns ett litet barn med i bilden. Särlevnadsintyg för denna tid bör återfinnas på Stadsarkivet i Stockholm.

Oavsett, utan att ha tittat i handlingarna, vågar jag påstå att styvfadern var ute ur hemmet när Jan Guillou gick på Solbacka. Jan var inskriven på Vasa Real läsåren 1957/58 och 1958/59. I IB-åtalets personundersökning anges att tiden på Solbacka var 1959-60. När exakt överflyttningen till Solbacka sker är inte intressant för mig. Om skilsmässan vann laga kraft i september 1959 måste särlevnaden ha påbörjats 1957 eller under första halvan av 1958. Både Marianne och Pia Hansén är trovärdiga i sina påståenden om att Nils Hansén var ute ur bilden när Jan gick på internatskolan.

I artikeln framgår också att Nils Hansén 1957 lämnade Guillous mamma för en annan kvinna, som han senare gifte sig med. Nils Hanséns änka intervjuas och säger att Jan efter skilsmässan ofta sökte upp Nils Hansén på hans arbetsplats på Grand hotel i Stockholm. Visst känns det motsägelsefullt? Ulla Hansén pratar om en fin relation mellan styvfadern och Guillou. 1973 talar Guillou om ”en råbarkad typ”. Vad är det som har hänt?

Halvsystern Pia har sina teorier, som knyter an till mitt förra inlägg. Det handlar om Guillous franska koppling, om varför Guillou skulle ha hittat på allt:

”Jag tror, om jag ska vara ärlig, att det måste ha varit fruktansvärt för Jan när hans egen far Charles Guillou försvann. Det finns ju papper på att han fick 10 000 kronor för att inte hålla vidare kontakt med familjen. Och det måste ha tagit Jan fruktansvärt hårt när han var liten. Och så kommer min far in i bilden och Jan måste ha känt sig förtvivlad, för han trodde ju att hans egen far var en fransk greve”, står det att läsa.

Pia Hansens uttalande är ytterligare ett tecken på att Jan Guillous familjesammanhållning inte är så stark. Ytterligare en indikation på att Guillous franska koppling är något han odlat, dels efter 29 års ålder, dels på egen hand så som vilken annan turist som helst.

Det är något annat Jan Guillous mamma säger i Expressens artikel:

”Det är ofta jag har tänkt under de här åren att det är konstigt att inte ni journalister undersöker det han säger. Varför har ni inte gjort det? Jag vet inte. Många är nog lite rädda för Jan. Ja. Det är jag nästan själv ibland. När han får fantasti och verklighet att gå ihop så att det blir sanning, det är då det blir så konstigt.”

Guillous mamma har här satt fingret exakt på frågan om varför jag driver denna blogg. Hennes uttalande har direkt bäring på hela IB-åtalet och IB-affären. Varför är det så många av mina journalistkollegor som tar det Guillou säger för sanning? Det är ju så uppenbart att varje påstående måste kontrolleras. Det är uppenbart att det är ett tidsödande arbete. Kanske därför som så få ger sig in i det här.

© Lena Breitner

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i IB-affären allmänt, IB-åtalet allmänt, Jan Guillou. Bokmärk permalänken.