Några små fel i Guillous memoarer – Säpo blir oskyldigt utpekade för hans eget slarv

Innan vi går vidare i medborgarskapsärendet är det väl på sin plats att rätta några uppgifter i Guillous memoarer ”Ordets makt och vanmakt – mitt skrivande liv” (2009). Jag talar om kapitel 4 med titeln ”Först terroriststämplad, sedan revansch” (sid 196ff i pocketversionen).

Guillou berättar här att han några månader före publiceringen av IB-materialet kom att tänka på att han borde bli svensk.

”det var åtminstone inte någon fördel att hantera så mycket hemligt material som utländsk medborgare”, konstaterar Guillou.

Efter en koll med en bekant på Statens Invandrarverk får han veta att det är tre kriterier som ska uppfyllas: Bott minst 7 år i landet, fört en hederlig vandel samt kunna uttrycka sig i tal och skrift på svenska. En ren formalia alltså. Jan Guillou lämnar in ansökan och förväntar sig att det tar 2-3 veckor. Någon vecka före publiceringen av FiB/Kulturfronts första avslöjande blir han påmind om att han fortfarande är utländsk medborgare.

Guillou skriver i sina memoarer ”att det gått flera månader sedan jag ansökte om medborgarskap”.

Han ringer då till sin vän på Invandrarverket som låter ansträngd och säger att en remissinstans har intervenerat. Guillou pekar ut Säpo som orsaken till att medborgarskapsärendet fastnat.

Låt oss nu gå till fakta, det vill säga till Jan Guillous medborgarskapsakt, som förvaras på Riksarkivet Marieberg:

  • Jan Guillou daterar sin egen medborgarskapsansökan den 28 mars 1973
  • Ansökan är ankomststämplad samma dag, den 28 mars 1973
  • Jan Guillous, Peter Bratts och FiB/Kulturfronts första utlämnande av den svensk underrättelsetjänsten sker i nummer 9 med utgivningsdatum 3-16 maj 1973 och läckte ut i pressen den 2 maj.

Vi kan härmed konstatera att handläggningen inte rör sig om flera månader. En vecka innan ”Dagen D” (då Jan skulle ringt Invandrarverket) är alltså sisådär två-tre veckor efter att Jan Guillou lämnat in sin ansökan om att få medborgarskap. Jan Guillou tummar än en gång på sanningen!

Det finns mer fakta av vikt i medborgarskapsakten:

  • Jan Guillous personbevis från Hedvig Eleonora församling dateras 20 mars 1973. Den ankomststämplas dock på Invandrarverket först den 20 juni 1973.
  • Jan Guillou begär förtur för handläggningen av sitt ärende den 3 augusti 1973 (ankomststämplas två dagar senare).
  • Statens Invandrarverk begär ett yttrande av Rikspolisstyrelsen den 16 augusti 1973. Det är först någonstans härefter som ärendet avstannar.

Efter att ha gått igenom medborgarskapsakten kan jag konstatera att handläggningen av ärendet tycks ha helt normal byråkratisk framfart fram till hösten 1973, då Guillou, Bratt och Isacson grips, misstänkta för spioneri.

Statens invandrarverk får in ärendet och saknar ett personbevis. Att Jan Guillou såsar sig och lämnar in erforderlig handling först tre månader senare kan inte betecknas som Säpos fel!

Och nu till de där frågorna som kvarstår. Om det nu var så att Janne var stressad i april över att handläggningen gick långsamt, varför väntar han då till augusti med att lämna in en begäran om förtur?

Det är något mer som inte stämmer. Något mer som Jan Guillou ”råkar glömma” i sina memoarer. Mer om det i kommande inlägg.

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i FiB/Kulturfront, IB-affären allmänt, Jan Guillou. Bokmärk permalänken.