Om IB-åtalet, Jan Guillou och sanningen

Varför intresserar jag mig så för IB och IB-åtalet? Svaret är att det kittlar min nyfikenhet. Retar min näsa. Jag skrapar på ytan och finner bara fler frågor.

Kanske att det upplevs som att jag har en viss Janne-fixering just nu, men det är ju faktiskt han som också är den mest motsägelsefulla spelaren i hela det spektakel som gått till historien som IB-affären. Ta bara den här sekvensen:

Jan Guillou i intervju i SvT 14 mars 1974:

Guillou: ”Jag sa i hovrätten att det är en illusion att tro att man kan döja sanningen med hemligstämplar. Och det menar jag allvar med.”

SvT:s reporter: ”Det betyder alltså att förr eller senare så kommer du att själv lyfta de här hemligstämplarna?”

Guillou: ”Det betyder att allt kommer att till slut visa sig.”

Om inte annat bekräftade Expressens KGB-avslöjande att Janne fick rätt. Fast jag är inte säker på att det var just den här utveckling han tänkte sig 1974. Citaten återfinns förresten ca 3 minuter in i inslaget här.

Advertisements

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i IB-åtalet allmänt, Jan Guillou. Bokmärk permalänken.