Spännande utställningar på Louisiana sett ur ett kalla krigs-perspektiv

Giacometti på Louisiana. Foto: Lena Breitner

Det danska konstmuseet Louisiana är alltid värt ett besök. För konsten. För miljön. För utsikten över Sundet.

En och annan gång har jag blivit besviken på någon specialutställning som de haft, men gillar man inte specialutställningarna kan man trösta sig med Giacometti, historiska konstverk av indianerna i Sydamerika eller fantastiska teckningar över Skogsbrödernas kamp mot den sovjetiska ockupationen i Baltikum.

Kruka från Sydamerika. Louisiana.

Och så kan man ju bara åka till Louisiana för att äta lite gott och njuta av utsikten.

Vid denna sommarens besök blev jag dock inte besviken på specialutställningarna. Skynda er att se Pink Caviar för den är bara kvar t o m 19 augusti. Här visas de senaste årens nyinköpta konst Arkitekturutställningen New Nordic visas t o m 21 oktober.

Är det jag som ser världen med DDR-glasögon? Möjligen, men mina reflektioner kring Louisianabesöket handlar just om DDR. Sophie Calles fantastiska bilder på specialutställningen Pink Caviar handlar om DDR.

”I visited places in Berlin where the symbols of East Germany have been removed”,  är inledningsorden på väggen i utställningshallen.

Calles har besökt gatukorsningar och platser där olika monument har stått. Berlinmuren. En tjugo meter hög Lenin i ett bostadsområde. Allt är borta. Hon har fotograferat tomrummet och låtit förbipasserande berätta om vad som en gång fanns där och deras känslor för platsen.

Sophie Calles. Frånvaro av DDR-momunent i Berlin.

Någon säger till Calles att de aldrig gillade Lenin. Inte förstod varför han skulle stå i Berlin, någon tysk koppling hade han ju inte. En annan beskriver hur det var att titta ut från sin bostad och alltid glo på den tjugo meter höge gubben från sidan. Han har ju alltid stått där, säger någon annan. Och han var dyr för skattebetalarna att ta bort, då det var dumt. ”He didn’t harm anyone” (vilket onekligen skulle kunna diskuteras).

Calles fotograferar inte bara frånvaron av monument. Hon fotograferar fula sår. Något fult har ersatts med något annat fult. Det är som om kirurgens ingrepp inte fullbordades. Patienten ligger kvar med ett öppet sår. 

Allt är dock inte borta. Calles har hittat en gatukorsning där skylten där namnet ”Wilhelm Peckstrasse” har strukits över. Gatan heter nu Torstrasse (Portgatan) medan den forne SED-ledaren får finna sig i att ha ett rött streck över sitt namn.

Louisiana sett från uteserveringen. Foto: Lena Breitner

Efter en stund gick vi till Louisianas underbara restaurang och vilade ut. Åt gott och lyssnade på franska musiker som spelade på gräsmattan. Tog sedan nya tag.

Vid arkitekturutställningen Nordic New kom åter DDR-glasögonen på. Här visades ritningar, fotografier och modeller av ”Nordisches Felleshus” i Berlin, det nordiska ambassadkomplexet.

Jag tänkte på Ernst Uhrlau, som år 2000 träffade den nordiska ambassadörerna här i denna byggnad för att informera om ett avtal som Tyskland ingått med USA om överföring av CIA:s största kap någonsin. Kopior av Stasis civila utrikesspionage, HV A:s, kartotekssamling Rosenholz skulle överföras till Tyskland, men USA godkände bara överföring av tyska medborgare till Tyskland. Uhlrau gav Sverige och de andra länderna ett erbjudande om att haka på så att även deras kartotekskort hamnade i Berlin. Sverige gav sitt medgivande. Liksom flera andra länder. Ändå skedde aldrig överföringen. Varför?

About these ads

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller spionvandringar i Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi till Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i CIA, Danmark, DDR, Finland, Island, Norge, Rosenholz, Stasi, Sverige, Tyskland. Bokmärk permalänken.