Fyrtio år sedan Watergateaffären – och måtte vi slippa aningslösa jämförelser med IB-affären

De närmaste dagarna kommer vi säkerligen att överösas av skildringar om Watergateaffären. Orsaken är att det är fyrtio år sedan det här hände:

”Den 17 juni 1972. Klockan nio på lördagsmorgonen. Tidigt för telefonen att ringa. Woodward famlade efter luren och blev plötsligt klarvaken… Fem män hade gripits tidigare på morgonen under ett inbrott i demokratiska partiets högkvarter, och de hade haft fotografisk utrustning och elektronisk apparatur med sig.”

Så lyder inledningsorden i Carl Bernsteins och Bob Woodwards bok ”Och alla presidentens män”. Boken, som gavs ut på svenska av Rabén & Sjögren 1974, blev ju som bekant även film med Dustin Hoffman och Robert Redford i huvudrollerna och med Alan J. Pakula som regissör. Sannolikheten att den filmen ska visas på tv de närmaste dagarna är väl rätt hög.

Watergateaffären är för evigt inskriven i historieböckerna. Den yttersta följden av affären var att en amerikansk president för första och hittills enda gången tvingades avgå. Allt skedde tack vare oberoende, gedigen och enveten journalistisk granskning, inte bara från Washington Posts sida utan även från andra amerikanska tidningar som t ex NY Times.

Woodwards och Bernsteins envetna arbete har hyllats på många sätt. Radarparet ”Woodstein” skapade ett ideal för grävande journalister världen över.

Vi fick också ett nytt begrepp. Woodwards centralt placerade, väl initierade och hemliga källa gavs täcknamnet ”Deap throat”. Namnet hämtades från en uppmärksammad porrfilm som på svenska fick namnet ”Långt ner i halsen”.

Har du noterat att det står ett ”IB var inget Watergate” uppe i bloggens sidhuvud? Det finns en tanke med bloggen och vi har nu kommit till ett av dess allra mest centrala teman.

Orsaken till att jag började blogga var att jag upptäckt att det fanns en bild i Sverige av att Fib/Kulturfronts publiceringar om den hemliga underrättelseorganisationen IB skulle vara vår motsvarighet till Watergateavslöjandet. Att ”journalisterna” Peter Bratt och Jan Guillou var Sveriges motsvarighet till Woodward och Bernstein. Att det varit fel att ha dömt dem till fängelsestraff för spionage.

Ta till exempel journalisten Paul Frigyes artikel i Tidningen Journalisten hösten 2009. I samma upplaga som Jan Guillous så kallade yrkesmemoarer recenseras ger Journalisten två uppslag åt IB-avslöjandet. Svensk journalistkår uppmanas till att ”IB-turista i Stockholm” kring ”svensk journalistiks mest epokbildande reportage”. Upprepade gånger används ordet ikon. Vi får veta att Bratts och Guillous gärning blivit ”en ikon för svensk grävande journalistik”. Guillou är ”en perfekt hjälteikon för en ny radikal, intellektuell generation” och IB-affären ”befäste en ny hjälteroll i det moderna Sverige: den samhällskritiske journalisten”.

Frigyes berättar för läsarna att det inte är en slump att Watergate- och IB-avslöjandet kom ungefär samtidigt. En ny generation journalister ”intog en mer oppositionell, granskande och aggressiv roll mot den politiska makten.” Frigyes hävdar ”att fallen på många sätt var snarlika”.

Jag blev helt enkelt nyfiken och började göra jämförelser. Mellan journalisternas arbetsmetoder och resultat. Mellan de ideal som framhävdes. Hur avslöjandet skildrades för eftervärlden. Ju mer jag skrapade på ytan desto mer uppenbart blev det att likheterna var få, skillnaderna alltför många.

För att förstå måste vi börja med att konstatera vad Watergateavslöjandet var. Låt mig ta en kort resumé:

  1. Det började med ett brott. I det här fallet ett inbrott på demokraternas högkvarter. Några personer greps. Journalister skickas iväg för att rapportera om händelsen. Således började grävandet som vanlig hederlig kriminaljournalistik. Generellt sett brukar denna nisch ha reportrar som har en erfarenhetsbank att bygga på.
  2. Flera tidningar skrev om ärendet, för det behövdes inte mycket till vittring för att inse att något var skumt, men två journalister på Washington Post grävde djupast av dem alla. De två journalisterna var relativt unga på sin post.
  3. Washington Post var en stor och ansedd dagstidning.
  4. Båda journalisterna (Woodward och Bernstein) var fast anställda på tidningen.
  5. Woodward hade en (1) djupt insatt och centralt placerad källa. Woodward hade ingen personlig relation till denna person, således satt han inte i någon form av jävssituation.
  6. Woodward avslöjade aldrig vem hans källa var, det gjorde inte heller Bernstein (om han nu visste vem det var). 2005 gick W. Mark Felt ut och berättade att det var han som varit källan. Först då bekräftade Woodward hans identitet. Således höll Woodward sin tystnadsplikt i trettiosex (36) år.
  7. Orsaken till att W. Mark Felt blev en whistleblower ska ha varit att han jobbade för FBI där man hade problem med att utreda inbrottet på demokraternas högkvarter. Starka krafter ville hindra utredningen att gå på djupet. Således spelade W. Mark Felt på dubbla fronter för att sanningen skulle komma fram.
  8. Washington Posts ansvarige utgivare krävde flera av varandra oberoende källor som bekräftade känsliga uppgifter innan man valde att publicera. Detta visade sig vara ett klokt val. Det gav en kvalitetsstämpel. Därtill gav det ett bra skydd för källor.
  9. Media avslöjade politisk korruption på hög nivå.
  10. Utnämningen av Watergateavslöjandet som ett av de främsta, om inte det främsta, avslöjandet någonsin gjordes i efterhand och av utomstående. Dels fick Washington Post en av världens främsta bemärkelserna, Pulizerpriset, för sin Watergatebevakningen 1974, dels har t ex den dåvarande konkurrenten Gene Roberts, tidigare redaktionschef för NY Times sagt att Woodsteins arbete var “maybe the single greatest reporting effort of all time.” Det är inget dåligt betyg.
  11. Under alla de år som har gått har ingenting tytt på att Woodward och Bernstein agerat som någonting annat än oberoende och grävande journalister.
  12. Så här i efterhand kan vi konstatera att karriären gick spikrakt uppåt för Woodward medan det inte gick lika bra för Bernstein.

Vad kan vi då säga om IB-affären? Jag har gjort en sammanfattning här:

  1. Bratt och Guillou försökte påvisa brottslig verksamhet, men de lyckades faktiskt aldrig. De enda som blev dömda var ju de själva, liksom IB:s förrädare och Bratts lumparkompis och kompis Håkan Isacson. Alla tre blev dömda för spioneri då de ansågs ha lämnat ut uppgifter som var till men för Sveriges försvar.
  2. Ett av paret ”Brillous” argument var att IB var grundlagsstridig eftersom riksdagen inte kände till den. Det enda som ”avslöjandet” resulterade i blev att IB blev en permanent och officiell del av Försvarsmaktens verksamhet. Den som har tillgång till Nationalencyklopedien får en bättre bild än den som endast har Wikipedia att tillgå. NE berättar att IB, som inordnades inom MUST 1974, åtta år senare döptes om till SSI, Sektionen för särskild inhämtning, samt gavs nytt namn 1989, nämligen KSI, Kontoret för särskild inhämtning. Organisationen har, oberoende av namn, enligt NE ”uppgift att hämta in underrättelser som berör rikets yttre säkerhet genom att utnyttja s.k. särskilda metoder, dvs. förfaringssätt som det inte ankommer på andra underrättelseorgan att använda”. (Wiki ger en bild av att IB ”lades ner”, vilket är en felaktig bild eftersom icke avslöjade delar fortsatte att leva vidare och senare fick nya beteckningar. En bra underrättelsetjänst byggs upp under hundratals år och då begriper ju vem som helst att man inte slänger ut barnet med badvattnet).
  3. Tidningen som publicerade IB-avslöjandet hette FiB/Kulturfront och var en ytterst liten vänstertidskrift som bedrev så kallat ”politisk journalistik”. Deras programförklaring har jag delvis redan analyserat här. Den som vill veta mer om det kollektiva tänkandet kan också läsa inlägget här.
  4. Relationen mellan Guillou och Bratt var inte jämställd. Guillou hade fått anställning på den lilla vänstertidskriften FiB/Kulturfront medan Bratt var ”frilansaren” som kom med uppslaget och faktiskt också var den som hade den stora informationstillgången, dvs kom med upplägget på ett silverfat. Det framgår av åtalet att Bratt hade ont om pengar. I Guillous memoarer medger han att Bratt är den som gör den största arbetsinsatsen. I efterhand kan vi konstatera att den som senare tagit åt sig en stor del av äran är Guillou.
  5. Enligt vad som hittills är offentligt var ”Brillous” enda källa inför första avslöjandet i maj 1973 Bratts lumparkompis Håkan Isacson, en person som varit anställd inom underrättelsetjänsten, som tittade för djupt i glaset samt hade fått lämna sin anställning på grund av oegentligheter. Således borde ”journalisterna” varit avvaktande mot en person som uppenbarligen visade en viss bitterhet mot tidigare kollegor och arbetsgivare. Bratts personliga vänskap med Isacson skapade också en partiskhet i rapporteringen.
  6. Bratts och Guillous ”journalistiska” metoder är intressanta. I Guillous så kallade yrkesmemoarer berättar han att han tog med sig åtta (8) flaskor vin för att få ”källan” Håkan Isacson att prata (sid 160-161 pocketversionen). Även om de var tre på vinpavorna kan man fundera på det moraliska med att bjuda en person med alkoholproblem för att få den att tala.
  7. En annan ”journalistisk” metod var stöld av IB:s post. Guillou visar sig vara väl medveten om att detta var en brottslig handling. Sid 185 pocketversionen: ”den person som hjälpte mig att stjäla post och stoppa tillbaks den efter avfotografering men före IB-budets ankomst, begick minst två brott och skulle få fängelse förutom sparken i händelse av att vi åkte fast.”
  8. En annan ”journalistisk” metod har jag benämnt outsoursing av förhörsverksamhet till främmande makts underrättelsetjänst. Jag har tidigare behandlat Jan Guillous brev till Abu Leila, chefen för underrättelsetjänsten i den palestinska organisationen DPFLP, vilken, liksom Jan Guillou, hade nära kontakter med sovjets underrättelseorganisation KGB. Brevet gick i grund och botten ut på att Guillou uppmanade palestinierna att gripa och förhöra IB-agenten Gunnar Ekberg under dödshot. Mer om detta kan ni läsa här där ni finner själva brevet, engelsk orginaltext samt RPS/Säks översättning. Här finner ni även förhör med Jan Guillou själv berättar om varför han skrev brevet. Guillou framställer sig inte själv som en journalist, snarare som en ”Säpo-wannabee”. (Fotnot: Tidigare fanns länkar till Axess blogg där materialet låg, men då de tagit bort bloggen har jag lagt upp samma dokument på min egen blogg, därav orsaken att jag länkar framåt om någon undrar) 
  9. Med Watergateavslöjarna skrev om avlyssning visade det sig att det är ”Brillou”-paret som försöker genomföra avlyssning av en statlig chefs sovrum. De låter skicka efter en utländsk specialist för att genomföra avlyssningen. Något bevis för att avlyssningen genomfördes har aldrig lagts fram. Mer info här.
  10. I samband med att Jan Guillou konfronterar IB-agenten Gunnar Ekberg i hans hem tar han med sig två personer från FNL-rörelsen, varav en var utbildad på partiskola i Sovjetunionen och DDR. Dessa två ”politiska företrädare” för Kommunistiska Förbundet Marxist-leninisterna, KFML, skulle fungera som skydd/eskort för Guillou enligt Guillou. Han förklarar också för SVT 1973 att de var med för att vara ”vittnen” samt att de skulle ”ställa särskilda frågor” under intervjun/konfrontationen, således vara någon form av bisittare. Intressant metod! Tänk om Ekot skulle ha tagit med sig socialdemokraternas försvarspolitiske talesperson Peter Hultqvist som ”vittne”, ”bisittare” och ”eskort” när de skulle konfrontera dåvarande försvarsministern Sven Tolgfors angående Saudiaffären!
  11. Den mest fascinerande upptäckten med att gå igenom IB-förhören och annat material är att varken Jan Guillou eller Peter Bratt verkar ha sett sig själva som journalister. Guillou i synnerhet använder en terminologi som snarare får honom att framstå som en privatspanande hobby-Säpo-ellervaddetnuär-agent. Ekberg ska ”gripas” och ”förhöras” uppger Guillou. Visserligen tvivlar Guillou lite grand på kontakterna med DPFLP, men genom den gavs ju möjlighet att driva en ”effektiv spaningsverksamhet”. När Guillou sitter i fängsligt förvar skriver han ett brev där han ger sig själv det högsta betyget för att ha skadat det svenska samhället. I mina ögon låter inte detta som en journalist! Övergår vi till att studera Peter Bratts finns en mjukare linje där han varken använder ord som förhör och gripanden, men Bratt präglas starkt av en kollektiv syn. Han skiljer inte på källa/intervjuoffer och det journalistiska/redaktionella ansvaret. Mer om detta här. I tv-dokumentären ”Makten och sanningen” från 2007 berättar Peter Bratt t o m att han inte såg sig som journalist (?). Sett ur detta perspektiv är det ju intressant hur den egna kåren hela tiden framhäver att de var det!
  12. Bratt och Guillou valde att publicera saker som i huvudsak byggde på vad ”källan” Håkan Isacson gett dem. Isacsons minne var inte alltid det bästa och han var inte heller insatt i alla frågor han berättade om. Jag har bland annat hittat ett grovt sakfel som helt klart kan härledas till Isacson. Efter den första artikelserien kontaktas paret ”Brillou” av en ”källa Harry”. Konspirativa möten sker och uppgifter som ”källa Harry” lämnat publiceras. Jag betvivlar inte en sekund att detta var underrättelsetjänstens desinformatör vars uppgift var att decimera skadorna av IB-avslöjandet. Således publicerade FiB/Kulturfront vissa felaktigheter, som till viss del har dementerats, men som fortfarande än idag gör att man måste ställa sig tveksam till faktauppgifter i såväl FiB/Kulturfront som i Peter Bratts bok ”IB och hotet mot vår säkerhet”.
  13. Medan berättelsen om Watergateavslöjandet är entydigt, stabilt över tiden samt har mig veterligen aldrig frågasatts så har berättelsen om IB-affären varit motstridig redan från början. Det räcker med att läsa IB-förhören 1973 och 1974, läsa memoarer av Bratt och Guillou samt att jämföra dessa med t ex deras uttalanden på SVT Play. Då inser man att själva storyn om hur det gick till spretar åt alla håll och kanter. IB-affären är som ett kalejdoskop. Varje gång någon behandlar affären visar den på nya ansikten. Fortfarande än i dag kommer nya sanningar fram som förändrar bilden, varav ni har en rolig här från 2009 där den första ”officiella” IB-källan dementerar hela påståendet om att han skulle varit en källa.
  14. Hur förhöll sig paret ”Brillou” till källskyddet, detta för journalister så heliga ämne? Tja, det räcker med att läsa första förhöret med Jan Guillou från den 23 oktober 1973. På frågan om studenten NN (en person jag väljer att anonymisera och som var den som släppte in paret ”Brillou” och den utländske avlyssningsexperten i fastigheten på Drakens Gränd) bekräftar Guillou att han känner honom, hävdar sedan att NN inte begått något brott, eller ens gjort något som kan definieras som förberedelse till något sådant varpå Guillou direkt efter hänvisar till tryckfrihetsförordningens allmänna bestämmelser om skydd för källor och uppgiftslämnare till tidningar varpå han säger ett ”så vill jag inte vidare säga någonting om (NN)”. Ärligt talat – var inte detta ett utmärkt sätt att avslöja en ”källa” redan under första dagens förhör? Dag två säger Jan Guillou ”Ja, jag känner Håkan Isacsson, vidare så är det ju av olika omständigheter klart att Håkan Isacsson är en av de uppgiftslämnare som jag och Peter Bratt har haft. Och vad det gäller vidare frågor om Håkan Isacsson, så vill jag härmed hänvisa till det jag sa, när jag fick frågan om (studenten NN). Jag vill inte vidare diskutera mina förbindelser med Håkan Isacsson, därför att han, i överensstämmelse med de bestämmelser som finns i tryckfrihetsförordningen, är att betrakta som en uppgiftslämnare till tidningen Folket i Bild/Kulturfront, och således äger rätt att ha sin anonymitet skyddad, enligt min uppfattning.” (24 okt 1974, sid 1). Jag kan härmed konstatera att medan Woodward höll tyst i 36 år tog det en respektive två dagar innan Guillou ”försa” sig.
  15. Medan Watergateavslöjarna entydigt inriktar sig på makthavare och de som har begått brott inriktar sig paret ”Brillou” på att avslöja så mycket som möjligt om den svenska underrättelsetjänsten. Även sekreterare, som rimligen bör ses som perifera personer, får finna sig i att få namn, bild, personnummer, bostadsadress, inkomstuppgift samt eventuell bil med registreringsnummer publicerat. Graden av detaljnivå torde bara ha intresserat främmande makts underrättelsetjänster.
  16. Jag började undra varifrån jämförelsen med Watergate kom ifrån. Jag hittade den första jämförelsen i FIB/Kulturfronts eget nummer 10/1973, dvs i det andra avslöjande numret av tre om IB. Under rubriken ”Kommentar till en Watergate-skandal” finns över huvud taget inga kommentarer om Watergate utan bara kommentarer kring IB-affären. Utnämningen till ”jämförbart med Watergate” görs alltså inte av någon utomstående. Det görs av aktörerna själva. Eller mera konkret: En skickligt utförd PR-kampanj som svensk journalistkår aldrig tycks ha ifrågasatt. Utöver detta så gjordes en privat penninginsamling till journalisterna när de satt i fängelse. En del av pengarna ska Guillou ha använt för att finansiera en resa till Irak för att skriva en hyllningsbok till den irakiska diktaturen.

Jag håller med Frigyes att 70-talet bidrog med en tuffare granskning, men vad hittar vi i övrigt för likheter? Att de skedde 1970-talet, att avslöjandena gjordes av unga män samt att den ene i duon fick en strålande karriär efter avslöjandet och att den andre inte fick en lika stålande karriär. Men här kommer vi också till en viktig skillnad. I Brilloufallet var det den som blev berömd som så vitt vi vet egentligen inte hade gjort grovjobbet.

Utöver detta har IB-avslöjandet svärtats av att Guillou medgett att han utfört betalda uppdrag för KGB. Enligt hans egen utsago ska han ha avslutat relationen med KGB när han började jobba med IB-avslöjandet 1972.

Problemet är ett brev som han skrev från fängelset årsskiftet 1973/74. Där skriver Jan Guillou till en person att ”Det tog oss fyra år efter beslut att klara IB”.

Vem är oss? Och vad menade Jan Guillou med ”att klara IB”?

About these ads

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller spionvandringar i Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi till Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i IB-affären allmänt, Journalistik, Sverige, USA. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Fyrtio år sedan Watergateaffären – och måtte vi slippa aningslösa jämförelser med IB-affären

  1. Dan Ljungstam skriver:

    En kommentar till IB-affären punkt 1 ovan.

    IB-affären ledde till, som du nämner, att verksamheten granskades och en omorganisation kom. Omorganisation skedde i flera led och tog några år. I Säkerhetskommissionens betänkande från år 2002 – ”Rikets säkerhet och den personliga integriteten” – framhålls att IB: s infiltration av ”vänstern” i Göteborg var ett brott mot föreningsfriheten; att agenten Ekberg gjorde sig skyldig till brottsprovokationer då han uppmanat ”kamrater” att uppge sig ha förlorat sina pass; att agenten Ekberg vid två tillfällen bombhotade flygplan hemmahörande i Mellanöstern är man kritisk till; liksom att Ekberg i samarbete med IB-personal vid fem tillfällen olovligen beredde sig tillgång till ”vänstergruppers” lokaler och fotograferat handlingar.

    IB-agenten Gunnar Ekberg har sen själv berättat om denna infiltration i boken ”De ska ju ändå dö” (2009).

    Att alla IB-agenter frikändes 1975 kan tyckas märkligt mot bakgrund av Säkerhetskommissionens betänkande år 2002. I en artikel i FiB Kulturfront nr 17, 1975, granskade Jan Guillou den 80-sidiga frikännande domen punkt för punkt. Hans slutsats blev att domen tillkommit genom att viktiga instanser som JO och JK förvridit lagen: Guillou drar slutsatsen att spionage mot vanliga medborgare är en politisk och inte en juridisk fråga.

    Så frågan är här åter ställd av mig, var det en politisk eller en juridisk dom? Jag är benägen att säga att domen var politisk, färgad av tidsandan 1975.

    • Lena Breitner skriver:

      Hej Dan!
      Du hänvisar väldigt mycket till en specifik del av Säkerhetstjänstkommissionen som bär professor Ulf Bjerelds signatur. Du bör vara medveten om att den ”oberoende” forskaren Bjereld själv är gammal KPML(r)-are, vilket bland annat framgår här:
      http://www.expressen.se/ledare/pm-nilsson-vem-ar-ulf-bjereld/

      Vad gäller arbetet i säkerhetstjänstkommissionen valde den ”oberoende forskaren” Ulf Bjereld under sitt uppdrag den intressanta vinkeln att enbart höra den ena sidan, nämligen den han själv ideologiskt sett sympatiserade med. Den andra sidan (Ekberg, Winqvist mfl) bemödade han sig inte ens ett enkelt telefonsamtal till.

      Bjereld uttalar i säkerhetstjäntkommissionens rapport ett stort förtroende för de andra personerna som var med vid bombhoten. Just detta finner jag komist eftersom jag har läst förhör med just dessa personer. Hur i hela fridens namn Bjereld kan beteckna dessa virrpannor som trovärdiga övergår min fattningsförmåga. Deras vittnesmål spretar åt olika håll och är motstridiga. Jag är nog mest förvånad över att de inför de olika förhören inte sett till att synka med varandra så att de åtminstone till synes hade vittnesmål som liknade varandras.

      Dessutom förekommer bland annat ett faktafel i förhören som rimligen en person på mellanstadiet bör ha kunnat upptäcka. Hur en professor kan ha missat detta tål att fundera på.

      Sammantaget kan jag säga att en del av de vittnesmål som Bjereld ger hög trovärdighet aldrig hade hållit i en domstol. Den politiska charaden tog sig därmed in i säkerhetstjänstkommissionen.

      Med avund har jag betraktat danskarnas sätt att hantera sin PET-kommission. Den fick många år på sig. Den fick resurser. Deras öppenhet har varit föredömlig, se bara på det faktum att man lätt kan hitta och ladda ner de olika rapporterna. Istället för att som i Sverige tillsätta en kommission i form av ett vaxkabinett där en del av gruppen var gamla barrikadkämpar som personligen verkade vara förolämpade så tillsatte man i Danmark en professionell kommission av akademiker där många av deltagarna var unga historiker som av naturliga skäl såg på kalla kriget som den historiska företeelse som det faktiskt var. Jag har personligen träffat några av danskarna och jag kan intyga att de höll en professionalitet gentemot båda sidor.

      //Lena

Kommentarer inaktiverade.