Riksdagens Stasi-motioner del 3 – rättningar och kommentarer till Alfsson & Åkerlund (SD)

Jag fortsätter min genomgång av de fyra Stasi-motioner som ska upp till debatt i riksdagen den 3 maj. Motion 2011/12:K223 ”Stasidokumenten”, är skriven av Thoralf Alfsson och Jonas Åkerlund (SD) och är daterad 28 september 2011. De föreslår att riksdagen ska besluta att:

”sekretessen för de s k Stasidokumenten ska upphävas och dokumenten göras tillgängliga för forskning utan förbehåll”.

Jag smakar på orden och undrar vad som egentligen menas. Motionärerna har infört ett nytt begrepp (Stasidokumenten) och missat att definiera vad detta är. Bara det minskar ju rejält chanserna för en motionär att få ett ja i riksdagen.

Motionärerna beskriver Stasidokumenten som att det är ”uppgifter” som under ”1990-talet” kommit Säkerhetspolisen till del och som handlar om personer ”som samarbetat med den östtyska säkerhetspolisen Stasi”.

Jag är så innerligt trött på dessa felaktiga och svepande påståenden som ständigt upprepas från journalister, politiker och andra tyckare. Är detta så svårt att förstå: Bara för att Säpo får in en eller annan uppgift om att någon skulle vara agent betyder det inte att detta per definition är sant!

Ta bara hur Rosenholzkartoteket tolkas i Sverige. Många hänvisar till att det är ett agentregister. Det är det inte! Av de 293 000 tyska F16-kort som finns hos myndigheten för Stasiarkivet, BStU, har det visat sig att 90 (nittio) procent av personerna på korten är offer. De har helt enkelt blivit registrerade då de varit övervakade!

De tre motionerna som jag gått igenom hittills från enskilda riksdagsledamöter från SD, C och KD har den obehagliga bismaken av att ingen av författarna verkar förstå att världen inte kan målas i svart och vitt. En del personer som utretts genom åren av vår Säkerhetspolis har utan tvekan varit Stasiagenter, men det finns också personer som blivit oskyldigt utpekade. I några fall skulle man möjligen kunna anklaga personerna för att ha varit naiva, men mig veterligen är detta i sig inte någon brottslig handling.

Under åren 2000/01 utreddes ett 60-tal personer. Säpo konstaterade att 12 av dem medgett uppdrag för Stasi. När professor Birgitta Almgren gick igenom 57 av de omkring 60 förundersökningarna konstaterar hon att antalet IM, dvs Stasiagenter, var 32 stycken.

Oavsett om det rör sig om 12 eller 32 Stasiagenter så är det helt uppenbart för den som läser Birgitta Almgrens bok, och för all del annat material, att Säpo granskat ett antal människor av kött och blod, varav en del, men inte alla, varit Stasiagenter. Gränsen mellan offer och förövare är inte enkel att dra. Ibland är förövare också offer. 

Åter till Alfssons och Åkerlunds motion. Efter att flera gånger ha läst igenom den för att försöka förstå vad som menas konstaterar jag att det är bättre att ta till uteslutningsmetoden för att så att säga få fram vad som inte menas.

Jag konstaterar att information om misstänkt Stasisamarbete som inkommit till Säkerhetspolisen under 1950-, 1960-, 1970-, 1980- och 2000-talet inte berörs av SD- motionen. 

Om vi nu tittar på Säpos utredningar från 2000/01 kan jag konstatera att flertalet av de 60 utredningar om misstänkt Stasibelastade personer inte alls berörs av motionen. Nummer 1, som är ett gift par, dömdes på 70-talet och därmed är deras utredning för Alfsson och Åkerlund inte av aktuellt datum och eventuella restriktioner för forskare bör tydligen kvarstå. Nummer 12, 27 och 34 är personer som inte alls tycks generera information på 1990-talet. Granskar man de andra fallen finns det många exempel på informationer som lämnas både före och efter 90-talet.

Varför endast inkomna uppgifter från 1990-talet ska delges forskare utan förbehåll, medan man ska kvarhålla förbehållen för alla andra årtionden är för mig ett mysterium. 

Vid en första anblick ser Alfssons och Åkessons motion väl genomarbetad ut, men när jag skrapar på ytan får jag en annan bild. Jag börjar undra om motionärerna själva egentligen förstår vad de skrivit.

SD-motionärernas motivering kändes till stora delar väldigt bekant. Efter en stund insåg jag att nästan hälften av motiveringen bestod av ord som jag själv knappat ner i ett inlägg i juni 2011. Orden är dock inte mina, utan professor Birgitta Almgrens. Det är hennes motivering i överklagan till regeringsrätten, vars dom från sommaren 2010 innebar att Birgitta Almgren skulle få ta del av 57 av de omkring 60 Säpoutredningarna som genomfördes 2000/01.

Alfsson & Åkerlund har helt enkelt skrivit av! Själv är jag skolad i att man alltid ska ange källan när man återger någon annans text. Men det är ju möjligt att det inte gäller för riksdagsledamöter. 

Förutom att Almgrens ord plankats består ytterligare delar av motiveringen av referat kring Almgrens forskning och hennes bok. Det är nu jag konstaterar följande:

Visserligen recenserades Almgrens bok den 15 september, men den var inte ute i handeln då. Någon butik i Stockholm ska ha haft det dagen efter, men resten av Sverige kunde inte köpa den förrän veckan därpå. Således har motionärerna gissningsvis haft ca 10 dagar på sig att skumma boken och lägga fram ett förslag. Det märks.

Eftersom ca 75 procent av motionen handlar om professor Birgitta Almgrens forskning vänder jag mig till hennes bok och konstaterar följande:

Motionärerna använder sig av formuleringar om uppgifter som kommer till Säpos ”kännedom” och om ”dokument” som kommit dem tillhanda. Således konstaterar jag att Säpos egna analyser av inkommet material inte tycks beröras av motionen. Det verkar som om motionärerna mest intresserar sig för Säpos så kallade källor. 

Motionärerna menar att på grund av att DDR inte längre finns så skulle det vara av ”mindre betydelse med hänsyn till rikets säkerhet” att ta bort förbehållen och släppa på sekretessen.

Jag läser regeringsrättens dom i fallet Birgitta Almgren och konstaterar att bland annat följande krav ställs på henne som forskare:

  • namn på anställda inom Säkerhetspolisen får inte avslöjas i någon form.
  • uppgifter om källor, inklusive utländska underrättelse- och säkerhetsorgan, får inte avslöjas i någon form.

Att vårda källskyddet är heligt, och att vårda andra staters källor är om möjligt ännu heligare. Den som sviker förtroenden i denna bransch stänger obönhörligt vissa dörrar. Att släppa dokument som bygger på uppgifter från andra länders drygt tio år gamla källor vore att ur svensk säkerhetssynpunkt begå harakiri. Det skulle otvetydigt påverka dagens arbete mot spionage och terrorism. 

På något sätt börjar jag förstå varför justitieminister Beatrice Ask och Säpochefen Anders Danielsson haft internutbildning av gruppledarna i riksdagen. Även politiker behöver utbildas så att de känner till innebörden av sina knapptryckningar.

Avslutningsvis vill jag dock säga att jag håller med om att det är viktigt att gamla dokument från Säpo och andra källor som kan bidra till förståelsen för vår nutidshistoria släpps fria för forskningen med så få restriktioner som möjligt. Men att kräva att alla förbehåll tas bort ser jag inte som möjligt med så ungt material. Därför skulle jag bli mycket förvånad om motion 2011/12:K223 går igenom.

About these ads

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller spionvandringar i Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi till Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Säpo, Stasi, Sverige. Bokmärk permalänken.