Min nyårsönskning – att Säkerhetspolisens historia ska skrivas, och gärna även underrättelsetjänstens

Jag brukar inte önska något till nyår, men jag tar mig friheten att göra det nu:

Jag önskar att justitieminister Beatrice Ask i början på 2012 kommer att eklatera att Säkerhetspolisens historia ska skrivas.

Min dröm är att hon och Sveriges regering tagit intryck av Storbritannien, där man låtit ta fram en auktoriserad historieskrivning om MI5, en nådig lunta på flera kilo som heter The Defence of the Realm och som kom ut lagom till 100-årsjubileet. Det ska tydligen också finnas en auktoriserad version för MI6, men den har jag inte kikat i. Det framgår här. 

Min dröm är att Sverige har tagit intryck av Danmarks PET-kommissionen, vars arbete tog flera år och resulterade både i böcker och en informativ hemsida.

Min dröm är att Sveriges regering imponerats att initiativet som tagits kring Tysklands Bundesnachrichtendienst där man 2010 bildade en forsknings- och arbetsgrupp, med oberoende forskare, som ska ägna sig åt att skriva BND:s historia, närmast nu den tidiga epoken av BND.

Min dröm är att justitieministern kommer att tycka att det här är en jättebra idé, som vi också måste pröva här i Sverige, eftersom historieskrivning av ”hemliga tjänster” visat sig vara betydelsefull i andra länder.

Allmänhetens förtroende för organisationen kan stärkas. Det har varit syftet många gånger. Men som intressanta bieffekter är att den omskrivna organisationen stärkts i sin egen identitet. De ”hemliga tjänsterna” har ju egentligen ingen historia och då är det lätt att de mest bygger sin egen identitet ”på att vara hemliga”. Genom historieskrivningen bygger man in andra värden som kan vara väl så viktiga att fokusera på.

En särskild säkerhetspolis i modern mening organiserades i Sverige 1914, läser jag på Nationalencyklopedien. En svensk historiekommission kommer ju inte att bli färdiga till hundraårsjubileet 2014. Men arbetet är viktigt att det sätts igång. Wilhelm Agrell är väl självskriven. Och ta för jösse namn in unga forskare som själva inte stått på barrikaderna 1968. Ta in personer som betraktar kalla kriget som en historisk företeelse. För det är nämligen det som det är!

Och när justitieministern är igång kan väl försvarsministern vakna till så att vi får en officiell historieskrivning kring underrättelsetjänsten också. Inte en sådan där intern skrift på några fjuttiga sidor, utan något att hålla i och som gjorts av oberoende forskare eller forskargrupp.

Snälla, i en värld där sekretesskraven ökar är det viktigt att visa att det finns saker att vara öppna om. Det som är längre bak i tiden går faktiskt att berätta om i dag, utan att avslöja en massa ”källor”.

About these ads

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller spionvandringar i Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi till Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Säpo, Sverige, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Min nyårsönskning – att Säkerhetspolisens historia ska skrivas, och gärna även underrättelsetjänstens

  1. Dan Ljungstam skriver:

    Wilhelm Agrells far var från 1955 till 1974 chef för Militärpsykologiska institutet. I boken ”Övrig illegal verksamhet: Övervakningen av svenska kärnvapenmotståndare 1958-1968″ berättar Wilhelm Agrell utan namns nämnande (!) att citat: ”en rad mycket kända svenska sociologer och psykologer tjänstgjorde inom detta system” (sid 194, slut citat). Dessa sociologer och psykologer i det psykologiska försvarets krigsorganisation hade i unga år hemligt övervakat, noterat bilnummer och registrerat personer som fredligt deltagit i Ursvikmarscherna till FOA:s forskningsanläggning för kärnvapen i Sundbyberg. Så många kända svenska sociologer och psykologer finns inte med anknytning till Stockholms universitet, att man kan räkna ut att några av dessa då boken skrevs år 1999 kan ha suttit med hög tjänst som professor/eller docent vid Stockholms universitet.

    Wilhelm Agrell har namnen men nämner dem inte i sin bok. Hur rakryggad man än är måste även en forskare som Wilhelm Agrell ta hänsyn till levande personer. Den hänsynen skulle han nog även ta i din tilltänkta historiska utredning.

    Det skulle annars vara intressant att höra dessa – docenter/professorer eller före detta – om deras roll i övervakningen av Vietnamdemonstrationerna som tillkom efter Ursvikmarscherna. Wilhelm Agrell skriver i sin bok att övervakarna noterade att samma personer som demonstrerat mot kärnvapen dök upp i Vietnamdemonstrationerna. En annan fråga är vilken roll Stockholms universitet spelat inom det komplexa systemet för landets säkerhetstjänst?

    Gott slut!
    Hälsning
    Dan Ljungstam

  2. Lena Breitner skriver:

    Sverige har en lång tradition av friserade utredningar. Tillsätter du en forskargrupp som leds av en forskare med ryggrad kan då få ett bra resultat. Wilhelm Agrell har ryggrad, enligt min uppfattning.

  3. Dan Ljungstam skriver:

    Minns boken ”CIA & USA:s verkliga utrikespolitik” från 1984 av William Blum som arbetat vid det amerikanska utrikesdepartementet och under 30 år forskat kring CIA. PÅ över 500 sidor berättas om en säkerhetstjänst som har så många politiska mord och statskupper på sitt samvete att man förstår att en helt oberoende forskare är bäst på att skriva de västerlänska säkerhetstjänsternas historia. Din dröm om den förverkligades skulle bli en friserad och tillrättalagd historieskrivning.

Kommentarer inaktiverade.