Gott Nytt År – en summering av 2011 samt några spådomar om 2012

Hur ska man summera det gångna året för bloggen ”Tankar om IB”? Först och främst genom att konstatera att den föddes i mitten på mars 2011. 9,5 månader senare har det blivit 218 inlägg, exklusive detta.

Någon påpekade för mig en dag att ”Tankar om IB” kanske inte längre var ett lämpligt namn för en blogg som handlade så mycket om Stasi. Jag går till statistiken och konstaterar att 117 av de 219 inläggen har taggats med ”Stasi” och 116 med ”DDR”. Sverige kom på tredje plats med 71 taggningar. ”IB”, ”IB-affären allmänt” samt ”IB-åtalet allmänt” fick bara 26, 40 respektive 27 taggningar.

Så jodå, det är rätt mycket slagsida på Stasi och DDR just nu, men ämnet har också varit i högsta grad aktuellt i år.

Syftet med min blogg är att skapa förståelse för den verklighet som IB och även Säpo verkade inom vid den här tiden. Genom att vidga synfältet till att även inbegripa internationella händelser är jag övertygad om att vi bättre kan förstå både IB och vad IB-affären egentligen handlade om. Även genom att ta upp sekretessfrågor i Sverige och andra länder kan man få en bild av det som fortfarande är brännande.

IB-affären har visserligen inte haft så många inlägg, men en av aktörerna – ”Jan Guillou” – råkade bli en av de riktigt populära läsarområdena. Populärast av alla inläggen var när Herr Guillou hoppade på Zlatan för att han skaffat sig jaktlicens. Zlatan kunde inte ha något naturintresse, menade Guillou, eftersom Zlatan var en förortsunge. Därför gick jag igenom Janne Guillous egen förortsbakgrund. Ett av inläggen blev i särklass poppis, i synnerhet efter att Unni Drougge twittrat och bloggat om det hela. För er som vill läsa inlägget igen har ni det här. 

I övrigt har jag försökt mig på lite Stasisummeringar.

Gruppledarna i riksdagen är nu eniga om att allt är bra som det är, dvs att forskare i fortsättningen också ska påläggas munkavle och inte får kontakta berörda i Säpos utredningar. Hur de kan tycka det är bra begriper jag inte, för det betyder att nya forskare kan begära att få se utredningarna, men så fort de fått se handlingarna blir de förbjudna att kontakta alla nämnda, inklusive alla som med namn och ibland även bild figurerat i diverse dagstidningar, en tidskrift (Horch und Guck), böcker, en veckotidning (hemma-hos-reportage i soffan), tv eller radio.

Förundersökningen mot Birgitta Almgren pågår fortfarande och mig veterligen är hon inte ens hörd. Åklagaren väntar på information, vad det nu kan vara. I grunden handlar förundersökningen, enligt min uppfattning, om huruvida Birgitta Almgren är Expressens så kallade källa till den artikel som de publicerade den 15 september och som gjorde att Marianne Ersson och hennes man ”avslöjades”. Expressens källor är skyddade enligt lag, men inte professorn i tyska, eftersom hon tagit del av utredningen med förbehåll. Skulle hon vara Expressens källa riskerar hon fängelsestraff.

Nu tillhör jag inte kategorin som tycker att det låter sannolikt att Almgren är ”källan”. Vad kan Expressen betala för en lista? Säkert inte tillräckligt mycket för att det skulle vara värt några månader på kåken och vanära som akademiker. Dessutom fick den 68-åriga professorn ett pris av Svenska Akademien för 1-2 år sedan om 100 000 kronor. Skattefritt så vitt jag vet. En snabb analys säger mig att Almgrens eventuella motiv för att bli Expressens källa inte framträder särskilt klart och tydligt. Har ni några förslag på motiv så får ni gärna höra av er! Och nej, jag tror inte att Expressen gjort en ”News of the World” och hackat sig in i Almgrens dator. Det skulle vara dödsstöten för en tidning om något sådant kom ut.

Till årets bästa nyhetsbevakning om Stasi under 2011 utnämner jag journalisterna Christoph Andersson (SDS Kultur) samt Kerstin Eriksson (Västerbottenskuriren). 

Andersson är mig veterligen den enda svenska journalist som i efterdyningarna av professor Birgitta Almgrens bok tagit sig tid att hämta material ur Stasiarkivet i Tyskland och bilda sig en egen uppfattning i ämnet. (Jag använde mig av Stasimaterial i min artikel i Magasinet Neo, men där hade den jag intervjuade hämtat ut material själv, om någon undrar). Artiklarna som bör läsas har ni här och här.

Eriksson är den journalist som bevakat den så kallade Västerbottensprästen IM Thomas. Mycket av materialet finns ej på nätet, tyvärr, men för den som tar sig till ett arkiv får läsa artiklar som är självständiga, lugnt och sakligt rapporterat och där inte minst offren får komma till tals.

SvD:s granskning av fallet Ersson är intressant, men jag känner att det är svårt att veta vad man ska tro. Det känns som om väsentliga pusselbitar saknas, bland annat då de olika parterna inte läst samma antal sidor och vi (den stora allmänheten och resten av journalistkåren) egentligen inte riktigt kan veta vem som egentligen ”har rätt” (om det nu finns någon allenarådande sanning i detta ärende). Varför har Säpo listat Ersson som ”erkänner uppdrag” när hon enligt Säpos chefsjurist nu inte ska ha gjort det? SvD:s Holmström har kommit fram till att Almgren ger en bild av omfattande avlyssning (under två år) av Ersson och att det var fel, samtidigt som Almgren, som läst fler sidor i Erssons akt, refererar till att 84 tonband och över 150 utskrivna sidor efter avlyssning ska ha destruerats. Det är en för specifik angivelse för att betecknas som ”skrivfel”. För mig låter det som att omfattande avlyssning har skett, men vad ”omfattande avlyssning” är för något är naturligtvis en smaksak.

Det skulle vara önskvärt om någon forskare slängde in en ansökan och tog del av samma material som Almgren fått ta del av, så att vi får ett oberoende expertutlåtande.

Till årets ”Huvudet på spiken” utnämner jag underrättelseprofessor Wilhelm Agrell.

I P1:s Gomorron Världen togs frågan om Stasiarkiven och svensk kalla krigs-historia upp. Agrell klargjorde på ett enkelt sätt vari problemet ligger: Svensk forskning om kalla kriget har varit obefintlig därför att våra politiker har velat ha det så. Om forskare kom in i arkiven var risken stor att de faktiska förhållandena riskerade att läcka ut, dvs att vi inte var alliansfria syftande till neutralitet i krig. Inslaget hittar ni här.

Till årets murbräckor utnämner jag journalisten Mikael Holmström (SvD) och professor Birgitta Almgren.

Det är kanske inte självklart i dag, men jag är övertygad om att vi om några år kommer att säga att deras respektive böcker som kom ut 2011 (Den dolda alliansen och Inte bara spioner) betytt mycket för att vi faktiskt börjat skriva sanningen om Sveriges nära historia.

Till årets spridare av missuppfattningar utnämner jag SvT:s Kobra-redaktion och journalisten Jane Magnusson.

Dokumentär om Carlos Schakalen sändes utan att väsentliga och kritiska frågor ställdes till en dömd terrorist vars trovärdighet nog aldrig varit särskilt hög. En tidninganka som föddes 1988 spreds i dokumentären som om det var dagens sanning. Reportern Jane Magnusson framställde det hela som om det var Säpo som fått något om bakfoten, när det egentligen är hon som borde gå en kurs i källkontroll. Detta har ni här. 

I övrigt spår jag att 2012 kommer att innebära: 

  • att tre motioner om Stasi kommer att röstas ner i riksdagen.
  • att regeringen ska göra en vitbok, som knappt någon kommer att läsa men som i alla fall får det att se ut som om de har gjort något.
  • att Rosenholz och Stasi fortsättningsvis kommer att vara ett ämne på debatt- och nyhetssidor under 2012. Jag är övertygad om att vår journalistkår under 2012 kommer att visa framfötterna i Stasifrågan på ett sätt som vi inte gjorts tidigare. Det betyder en mer professionell och initierad bevakning än tidigare. Jag tror inte att kåren har lagt ämnet åt sidan. Bland annat vet vi ju att Christoph Andersson kommer med en radiodokumentär någon gång fram på vårkanten. Den som väntar på något gott!
  • Att JK kommer att ge ett utlåtande kring fallet Birgitta Almgren och Säpos Stasiutredningar. Hur förundersökningen mot Almgren kommer att sluta vet jag ej, men däremot tror jag att JK kan tänka sig att lämna synpunkter på sekretesskraven i den dom som Regeringsrätten gett för att få ta del av Säpos utredningar. Jag tror att JK kommer att konstatera att det är olyckligt att ge en forskare förbud att kontakta personer som nämns i Säpos utredningar.

Gott Nytt 2012!

About these ads

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller spionvandringar i Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi till Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i DDR, Jan Guillou, Stasi, Sverige. Bokmärk permalänken.