Guillou utnämner sig själv till den ende författaren i Sverige som har möjligheten att göra research inför en familjesaga som sträcker sig över 1900-talet

Fredagen den 14:e oktober sände SVT K Special en dokumentär om Jan Guillou. Eller rättare sagt om Jan Guillou och kvinnan bakom honom, Ann-Marie Skarp. 

Inför dokumentären ”Det sista jag gör i livet” får vi av SVT veta att vi ska få följa med bakom kulisserna. Vi ska få se hur en bästsäljare blir till och hur den säljs.

Lotta Hellman och Sven Irving har valt ett inte helt ovanligt grepp i dokumentärgenren. Intervjupersonerna (Guillou/Skarp) talar fritt och intervjuarnas eventuella frågor kommer aldrig med i sändningen. Det kan fungera bra, men i synnerhet Guillou är en person som man behöver be om förtydliganden för att förstå vad i hela friden han egentligen menar.

Problemet med Guillou-dokumentären är att den väcker högst relevanta frågor som Hellman och Irving borde ha ställt. Påståenden i början av dokumentären staplas på varandra och blir till stora frågetecken utan svar.

I inledningen av dokumentären traskar Guillou fram med en korg i en frostig skog. Medan han plockar några svampar återberättar han en dag i skogen med sin Skarp. Dagen D då Skarp kom på vad han skulle skriva om:

”Konstigt att ingen har återuppväckt familjesagan som format”, ska Skarp ha sagt enligt Guillou.

”Familjesaga? Vi talar då tre generationer, va? Vi har värvaren, ärvaren och fördärvaren. Tre generationer. Börjar vi nu så är det i stort sett hela 1900-talet”, säger Guillou att han sagt.

”Det. Hehe. Det finns bara en författare i Sverige som skulle kunna göra en sådan research”, säger Guillou och säger att de två sedan är tysta en stund.

”Så tänker jag. Ja, det är ett helvetes jobb förstås. Men jag skulle kunna göra det här. Det skulle jag”, säger Guillou.

Visst säger denna Guillou-monolog väldigt mycket om Guillou? Kaxig och självsäker.

Men är det möjligt att endast en (1) författare i Sverige är kapabel att göra research för en familjesaga som sträcker sig över hela 1900-talet? Denne ”ende” skulle alltså enligt Jan vara Jan. Själv sitter jag och undrar varför reportern där ute i svampskogen inte ställer den högst relevanta frågan ”Hur menar du nu?”

Hur många författare finns det i Sverige?

  • Författarförbundet har 2 750 medlemmar (april 2011)
  • Minst lika många författare är organiserade i Författarcentrum, samtidigt som de inte är organiserade i Författarförbundet.
  • De två organisationerna har inte bara romanförfattare, utan även poeter, fackboksförfattare, översättare m m som medlemmar.

Baserat på ovan nämnda kan jag konstatera att Sverige gissningsvis har någonstans mellan 2 500 och 5 000 romanförfattare. Guillou påstår alltså att det bara är en (1) enda av dessa tusentals svenska författare som kan genomföra en research för att få ihop en familjekrönika om 1900-talet. 

Jag tittar på dokumentären och formligen spricker av nyfikenhet. Jag vill verkligen veta vad det är som gör att Jan Guillou kan göra något som tydligen varken Kerstin Ekman, Sigrid Combüchen, Vibeke Olsson, Peter Englund eller någon annan svensk författare kan göra! Varför ställer aldrig Hellman och Irving några följdfrågor? 

I dokumentären hamras Guillous unika drag in. Det handlar om ”varumärket Guillou” och om ”hans gedigna research” och om de ”resurser” som är förutsättningen för allt detta. Guillou har nämligen möjlighet att åka till världens alla hörn för att göra sin research, får vi veta. Skarp berättar om Jans ”researchöverskott” och om att han är aktsam med detta (underförstått: man ska inte ösa på för mycket av allt man vet och forskat fram).

Jag har inte läst Jans Brobyggarroman, men däremot hans så kallade yrkesmemoarer, som gavs ut 2009. Den är ett intressant underlag för att göra en bedömning av Jan Guillous researchförmåga.

Jag menar, det borde väl rimligen inte vara så svårt att ta fram information om sig själv och få det korrekt återgivet? Eller? 

Jag har inte gått igenom hela boken, men jag har här några exempel på Guillous bristande research kring sig själv:

  1. Jan Guillou påstår i sina ”yrkesmemoarer” att han är en gentleman och att en sådan inte tar några lån, därav att han inte tagit några studielån i sin ungdom. Problemet är bara det att han i sin medborgarskapsansökan våren 1973 intygat att han har 15 000 i lån (Källa: Riksarkivet). Några månader senare, på hösten 1973, beklagar han sig enligt förhörsprotokoll för Säpo att studielånen inte räckte till en resa till Frankrike. Av IB-åtalets personundersökning framgår att Guillou har studielån om cirka 20 000 kronor. Studielån kan man väl inte både ha tagit och inte ha tagit? Det är dessutom inget man ”glömmer bort” om man gjort eller inte. CSN är en obönhörlig påminnare! Kort och gott: I minst ett fall ljuger Jan om Jan. Mer om detta här.
  2. I många år har Guillou berättat att han fick tips om IB på Stockholmskrogen Tennstopet. Skrönan har gått ut på att Jan och ett antal icke namngivna journalister suttit ett par år innan IB-affären på den aktuella krogen då en Expressenreporter berättade om en hemlig underrättelseorganisation. I yrkesmemoarerna 2009 anger nu plötsligt Jan vilka journalisterna som var med vid tillfället. Expressenreportern beskrivs som om karln är död. Det är han inte. SvD-journalisten Mikael Holmström kontaktar hösten 2009 mannen ifråga, som i artikeln ”Guillous första IB-källa dementerar” dementerar alla Guillous påståenden. Hela Guillous ”sanning” faller minst sagt platt till marken. Detta har jag behandlat här.
  3. I sina så kallade yrkesmemoarer beskriver Jan Guillou hur han försöker bli svensk medborgare. Enligt Guillou slänger han in en ansökan ”flera månader” innan första IB-avslöjandet ges ut på FiB/Kulturfront i maj 1973. Enligt Guillous ”källa” på Invandrarverket är det Säpo som lagt sig i och hindrar honom från att bli svensk medborgare. Den som granskar Jan Guillous medborgarakt som återfinns på Riksarkivet/Marieberg kan enkelt konstatera att Jan missat väsentliga fakta. Ansökan är inte inlämnad flera månader i förväg, utan cirka 2-3 veckor före publiceringen i FiB/K. Han har missat att lämna in en erforderlig handling (personbeviset), vilken han lämnar in först tre månader efter att medborgarskapsansökan kommit Invandrarverket tillhanda. I memoarerna beskriver Jan Guillou sig som ett oskyldigt lamm som inte får bli svensk medborgare då elaka Säpo försöker sätta käppar i hjulet för honom. I verkligheten är det han själv som slarvat och såsat sig med sin ansökan. Bevisligen har han haft ett pesonbevis i sin hand sedan i mars månad (se stämpel på personbeviset hos RA), men lämnar inte in den till myndigheten förrän i juni månad. Det är Jan själv som är orsaken till förseningar i handläggningen. Detta har jag behandlat utförligare här.
  4. Jan Guillou grips i Lund den 22 oktober 1973. Kvällen innan ska han enligt uppgift i sina yrkesmemoarer ha framträtt för drygt tusen personer på Atheneum (Café Aten). Jag reagerar direkt, eftersom det i dag är en stor fråga i Lund att det inte finns några stora samlingslokaler. Det största centrum förmår är ca 600-700 sittande (om man bortser från Allhelgonakyrkan). Hur i hela fridens namn fick Jan in över tusen pers 1973, och dessutom på Café Aten av alla ställen? Det anrika studentkaféet var rätt trångt med stora soffor, lågt i tak och flera stora och tjocka pelare. Ingen, mer än möjligen Jan Guillou, kan i sin vildaste fantasi få in så många åhörare i en lokal som f ö inte ens hade någon scen när det begav sig. Dessutom var kaféet antagligen redan stängt och igenbommat denna höst (wiki nämner ett politiskt beslut att stänga Aten 1973 och samtida studentannonser ger anvisning till ett alternativt Aten-kafé på Sandgatan 4).

Ärligt talat – jag har gett fyra exempel på uppgifter från Jan som visat sig var uppåt väggarna tokiga. Jan hänvisar i sina memoarer till ”det obönhörliga arkivet” som han vänder sig till hela tiden. Gör han? Jag tycker att Jan borde använt sig av arkiven för att få de enklaste sakerna om sig själv korrigerade till något som liknar sanning!

Visst kan minnet spela oss ett spratt ibland, till exempel hur lång tid det tog med en medborgarskapsansökan. Men då är det väl bara att begära ut handlingen och kolla fakta? Jan bor ju själv i Stockholm och kan enkelt ta sig till arkivet på Marieberg!

Försök inte få mig att tro att man ”glömmer bort” om man tagit studielån eller inte.

Sist men inte minst – hur svårt är det att kolla var i Lund man egentligen hade varit den 21 oktober 1973? Låt mig ge några förslag:

  1. Ring FiB/Kulturfronts (f d) man i Lund. Han svarar i telefon!
  2. Kontakta AF-Borgen! De har ett eget arkiv.
  3. Kolla närmsta tidningsarkiv! De finns i Stockholm också! Kolla förslagsvis Arbetet eller Sydsvenska Dagbladet.

Genom åren har jag matats med information om att Guillou gör en gedigen research. Jag kan med denna enkla stickprovskontroll konstatera att han inte ens vet vad han själv gjort! Påståendet om att Guillou alltid gör en gedigen research håller inte!

Låt oss nu övergå till dokumentären om Jan Guillou och hans stora ”researchprojekt” Brobyggarna. Det framhävs i dokumentären att Guillou är den som har resurserna att genomföra en så omfattande research.

Jag känner människor som både varit i södra Afrika och på Zanzibar och de är inte mångmiljonärer. Det är fullt möjligt att inte vara rik och att ta sig Afrika. Det handlar om prioriteringar här i livet. 

Nej, den enda skillnaden jag finner mellan Jan Guillou å ena sidan och författare som Kerstin Ekman, Sigrid Combüchen, Vibeke Olsson och Peter Englund å andra sidan är att jag aldrig sett bilder av de senare ståendes i Afrika med bössa över axeln vid ett vilthägn. Guillous gedigna research tycks alltså inkludera att åka iväg på ”inhägnad köpejakt” (se K Specials inslag 15.50 in i programmet innan den 13 november så får ni se inhägnaden!)

Många erfarna jägare anser att jakt i vilthägn inte är någon riktig jakt därför att djuren inte har en sportslig chans att komma undan. Jakt inom vilthägn är dessutom dyrt. Man betalar helt enkelt för en slags dödar-garanti. Lika spännande som att skjuta prick på djuren i Skånes djurpark kanske?

Är det detta som avgör vem av de tusentals författarna i Sverige som kan skriva en familjekrönika över 1900-talet? Förmågan att med dyra pengar betala för vilthägnsjakt i Afrika? Äh, dra den där med Rödluvan också!

About these ads

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller spionvandringar i Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi till Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Jan Guillou. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Guillou utnämner sig själv till den ende författaren i Sverige som har möjligheten att göra research inför en familjesaga som sträcker sig över 1900-talet

  1. Peter (@peti53) skriver:

    Bra sammanställning av tidigare och aktuell research :)! Det är skojigt att Du inte blir utmattad av penibla låghaltigheter, utan är en duktig terrier…

    För många år sedan läste jag några av G:s Hamilton-böcker när vi bodde i gästhuset hos ett par underbara vänner på Fårö (någon tidigare gäst/barn hade lämnat kvar ett par stycken). Och, visst, det fanns ett mått spänning i böckerna – samtidigt som den riktiga läsupplevelsen inte ville infinna sig. Vissa detaljer var beskrivna med utmattande noggrannhet (namn på vapen, mm.) medan personbeskrivningen var klichéartad och själva upplägget av berättelserna oraffinerad; på något vis visste man hur det skulle gå. Den där riktiga känslan av god litteratur, som man kan finna i genren (le Carré, bara för att nämna ett exempel) får man aldrig uppleva.
    Att lägga ned mycket tid och kraft på research och plöja ned en mängd detaljer betyder inte per se att resultatet, hur tjockt det än blir, samtidigt automatiskt blir god litteratur. Snarare kan det bli litet tradigt. Nu ska jag dock inte dra ned allt G. skriver i smutsen; jag är nämligen inte tillräckligt orienterad i senare tiders skriverier från G:s hand. Dessa första böckers träaktighet har lagt ett mentalt hinder att läsa t.ex. Arn-serien. mm. Han kanske blivit en bättre litteratör med tiden?

    Av olika skäl känner jag till en del om G. Både litet grand direkt och en hel del indirekt förstahandsinfo och jag kunde inte, när jag läste böckerna, undgå känslan att historierna var önskedrömmar om att han själv vore hjälten i böckerna: sympatiskt inställd till PLO, stilig, vältränad, oövervinnlig, intelligent, lagom anspråkslös aristokrat. Är inte det bilden som G. försöker måla upp av sig själv? Eller drömmer om att han vore?

    Inte heller kan man undgå av att han, som så många jag träffat, försöker putsa upp sin egen historia. (Inte minst tack vare Dina fina bakgrundkontroller, Lena!)

    Vi, som flydde från de forna öststaterna, har hört alltför många putsa upp sin bakgrund. Ett exempel: En äldre dam (nu avliden, frid över hennes minne) sade sig komma från en ”Hochindustrielle” bakgrund i Ungern. Min mor och mormor kände till denna ”högindustriella” bakgrund. Den ensamstående modern kämpade långa timmar för att tjäna sitt och barnens uppehälle i en minimal sytillbehörsbutik i ett mer än anspråkslöst gårdshus på Nefelejts utca i Budapest. De levde under knappast möjliga omständigheter.

    Ett annat exempel: Min bäste väns föräldrar (från Polen) umgicks med ett annat äldre par. Kriget kom på tal; mannen säger i ett sällskap säger, ”När jag låg i kadettskolan, så…” Min väns far (som hade gått kadettskolan) säger: ”Men Kuba(Jakub), du gick aldrig i officersskola, du var ju underbefäl!” svarar mannen: ”Ja, ursäkta, jag menade underofficersskolan..” Vilket alltså också var fel. Mannen hade varit korpral. Min väns far orkade inte gnugga in sanden i såret och lämnade ämnet….

    Visst, det är inte ovanligt att man som ung idealiserar sina förfäder, särskilt kanske de man aldrig träffat… Jag minns vilka oövervinnliga drag min modiga – dumdristiga – farfar fick i mina fantasier, när jag var barn och lyssnade till pappas berättelser.
    Det räckte inte med fakta, att han bl.a. anmälde sig frivilligt att leda beridna patruller in bakom de ryska linjerna under första världskriget och tillfångatog ryska officerare, som fördes tillbaks till de ungerska staben för att förhöras. Och att efter detta fick ge sitt hedersord på att inte fly (vilket de tydligen höll) innan de fraktades till de bakre linjerna för att interneras. Nej, jag var 100% säker på att hans häst var vit och att han haft käckt uppåtvridna mustascher! När jag blev äldre korrigerade pappa min bild. De fotografier han sett visade en svartbrun häst och farfar var slätrakad…
    Och helt säkra var mina minnesbilder hur patrullen hade gått till, som under skottlossning galopperar in i fiendens läger och sliter upp en överste i sadeln, visade sig vara en ung kapten som hade i tysthet infångats när han lämnade gropen utanför tältet en natt efter att ha gjort sina behov…
    Men sant är att farfar överlevde slakten och var en av de högst dekorerade reservofficerarna i den ungerska armén.

    Så jag förstår G. drivkrafter, även om jag känner att de är aningen puerila och borde falla under självcensurens bila.

    Dumdristigheten tog min farfar dock med sig och organiserade under nästa krig, tillsammans med några goda vänner, en flyktkedja från Ungern till Rumänien, efter att den ungerska pilkors-regimen installerat sig och deportationerna kommit igång. Många människor räddades till livet, men farfar, farmor och min farbror fick plikta med sina egna liv. Att tyskarna var så välorganiserade, med en så effektiv polis, Gestapo, kunde ingen riktigt föreställa sig. Det var en smal sak att finna organisatörerna till människosmugglingsorganisationen…

Kommentarer inaktiverade.