König använder sig av en för vänstern känd mediestrategi

I förra inlägget refererade jag till SvT Rapports inslag om professor Birgitta Almgren, som intervjuades i torsdags (kan ses t o m 22 september).

SvT:s Rapport ska ha en eloge för att de har (försökt) konfrontera den svenske ‘journalisten’ IM König, som nämns i reportaget.

Agenten IM ”König” var en socialdemokratisk journalist som ska ha lämnat ut betydligt mer uppgifter om interna debatter i Sverige än vad han sa till svenska Säpo när de gjorde sin utredning, berättar Rapport. Till Säpo ska IM König ha sagt att han brann för DDR och ville hjälpa DDR mot Västtyskland. Aldrig att han skulle kunna avslöja sina egna (svenska) partikamrater!

Men Almgren pekar på Stasiarkivets Siradatabaser där det i klartext står att König rapporterade om det som sades mellan skål och vägg på Bommersvik. 

Rapport vill intervjua IM König, men det går inte så bra. ”König” vill inte bli intervjuad. Men han säger i alla fall en sak till Rapport:

”Allt det här är larv och påhitt av en okunnig professor.” 

Visst är det en intressant kommentar. Ordvalen:

  1. ”Larv”
  2. ”Påhitt”
  3. ”Okunnig professor”.

1. INTE DEN FÖRSTA SOM BELYST KÖNIG

För det första är Birgitta Almgren inte den första akademiker som pekat ut IM König. Redan 2006, alltså för fem år sedan, publicerade historikern Christian Halbrock, verksam vid Stasiarkivet i Berlin, uppgifter om IM König. Publicering skedde bland annat i Horch und Guck, en politiskt oberoende tidskrift vars huvudinriktning är att belysa DDR/SED-diktaturen. I artikeln ”Die Westarbeit der HV A im Norden – das Königsreich Schweden im Visier ostdeutscher Spitzel und Agenten” har Halbrock en rubrik som heter ”Die Topquelle IM ‘König’”. Jag tror inte ens jag behöver översätta den ”dignitet” som Halbrock ger König, som han i artikeln namnger som journalisten vid Arbetarbladet Björn Jensen.

Björn Jensen/König uppges i artikeln rapportera om enskilda svenska socialdemokratiska medlemmar (med värderande omdömen alltså) och om den politik som diskuteras inom SAP.

Men det handlar inte bara om svensk inrikespolitik. Det rapporteras även om relationerna till fackföreningsrörelsen Solidaritet i Polen, vilket definitivt kan betecknas som ytterst känslig information strax före murens fall. 

Källan är i det här fallet HV A-chefen Markus Wolf, som intervjuats av den svenske journalisten Björn Cederberg. Manfred Baehr ska ha bekräftat det hela för Halbrock.

Vi kan konstatera att en Stasiforskare verksam i Tyskland 2006 publicerat IM Königs så kallade Klarnahme (klartextnamn, riktiga namn) i en ansedd tysk tidskrift. Bara det i sig säger något om ”Königs” dignitet hos Stasi. 

2. ALMGREN INTE OKUNNIG

För det andra säger Björn Jensen att professor Birgitta Almgren är okunnig. Det är hon inte alls. Hon är professor i tyska och förstår därmed verkligen vad hon läser i Stasiakterna. Den som läst hennes tjocka bok ”Inte bara Stasi” (2010) begriper direkt att det är en seriös forskare som ägnat mycket tid åt att skildra det ömsesidiga utbyte som fanns mellan DDR och Sverige under kalla kriget, bland annat genom skolans och kulturens värld. Almgren är verksam vid centrum för Östersjö- och Östeuropaforskning, CBEES, vid Södertörns högskola. Hon leder sedan flera år tillbaka forskningsprojekt om förbindelserna mellan Sverige och DDR.

Att säga att Almgren inte vet vad hon talar om kan enbart definieras som ett sätt att försöka villa bort korten för de tittare som inte vet vem Almgren är.  

3. EN MEDIESTRATEGI JAG KÄNNER IGEN

För det tredje kan jag konstatera att jag känner igen Björn Jensens, alias IM Königs, strategi. Jag kallar den ”yttersta vänsterns press-strategi 1A”: 

Om något ofördelaktigt framkommer i media om en eller flera diktatur- och terroristkramare på vänsterkanten är vapnet att gå till motattack. Misskreditering av budbäraren sätts in.

Förutom att den utpekade spelar förtörnad försöker denne vifta bort motståndaren med kommentarerer om att personen till exempel är känd för sin livliga fantasi eller att allt är ett hopkok. Vill man ta till ytterligare artilleri kallar man personen lögnare eller mytoman. 

Fakta lyser alltid med sin frånvaro i diktatur- och terroristkramarens svaromål.  

Låt mig ge några få exempel:

A. KÄND FÖR SIN LIVLIGA FANTASI – FÖR 25 ÅR SEDAN

Stefan från den lilla småstaden i Skåne berättar om tiden i det sektliknande KPML(r) för Sydsvenskans Erik Magnusson. Stefan berättar om om revolutionära träningsläger, utbildningar till att slå ut viktiga funktioner i samhället och om utbyten och kontakter mellan r-arna och dubiösa rörelser av typen det terroriststämplade RAF.

”Sydsvenskan har helt förlitat sig på en person som redan för 25 år sedan var känd för sin livliga fantasi”, skriver två r-are i sitt svaromål i SDS. Personerna har tydligen inte ens var med vid den aktuella tidpunkten som det syftas på.  

Inlägg har ni här, här och här.

B. SPIONFARS, PÅSTÅDDA SPIONER OCH FANTASIFULLA SKILDRINGAR

I mars 1968 grips den östtyske Stasiagenten Gustav Holm Haase misstänkt för spionage i Danmark och Sverige. Hela Holm Haase-affären ingår i min och Gunnar Ekbergs spionvandringar som vi håller i Malmö.

Sammanfattningsvis kan man säga att det inte är någon tvivel om att Holm Haase arbetade för Stasi och skickades till Danmark och Sverige för att utöva sitt uppdrag, som innebar att bygga upp en verksamhet som ska fungera under krig eller krigsliknande situationer (men mycket tyder på att en upparbetad kurirlinje skulle vara i funktion även i fredstid).

Holm Haase erkände brott och samarbetade med sina förhörsledare. Han blir dömd till 2,5 års fängelse, men utvisas från Danmark efter halva tiden.

I nr 29 av Arbetaretidningen årgång 1968 skriver Olle Wedholm en drapa med titeln ”Demokrati kräver tänkande människor (Reflektioner kring en spionfars)”. Det handlar alltså om ovannämnda Holm Haase-affär. Wedholm ställer sig frågor med tanke på ”de påstådda östtyska spionagen mot Sverige”. 

”Dessa påståenden har spritts i svenska tidningar, radio och TV och den svenska allmänheten tycks bara svälja dessa påståenden utan egen självständig analys av reflektion över dessa meddelanden”, skriver Wedholm.

Tidningen Arbetet har haft ”en lögnaktigt missvisande rubrik”, skriver Wedholm. Att ha så kallade terrängbrevlådor, f ö legio i agentbranschen, uppger Wedholm vara en ”spionfars”. Allt är ett ”samelsurium”. Holm Haase ”är enfaldig” och använder sig av ”en fantasifull skildring” och har dessutom blivit utsatt för ”en västtysk provokatör”. Förutom att Gustav Holm Haase ”är ynklig” lider han enligt precis samma artikel, av ”bristande intelligens”. Wedholm uppmanar läsarna att lägga Arbetets kvinnliga journalists namn på minnet och associerar därefter Gustav Holm Haase med en ”mytoman”.

Hur vet Olle Wedholm allt detta? Han inte verkar ha suttit på rättegången i Köpenhamn till skillnad från Arbetets reporter!  

C. MILITÄREN HITTAR PÅ ENLIGT JAN GUILLOU 

SAMT

D. GUNNAR EKBERG VERSION 1.0, 2,0 OCH 3.0

1973 briserar den så kallade IB-affären genom att Peter Bratt och Jan Guillou publicerar ett antal artiklar i FiB/Kulturfront. I det andra avslöjandet av IB på våren 1973 hängs IB-agenten Gunnar Ekberg ut. Det framkommer senare i media att Ekberg har fått fly hals över huvud till hemlig ort utomlands eftersom han visste att terroristorganisationen PFLP genom Bratts/Guillous avslöjande ville ta död på honom.

”Du anklagas nu för brottsliga görningar. Du skulle ha fått fram dina uppgifter om Informationsbyrån (IB) genom hot”, säger SvT:s reporter i ett inslag som sänds den 16 maj 1973.

”Detta är något som militären hittat på”, svarar Jan Guillou.

Förutom att militären har ”hittat på” övergår Jan i en lång harrang som enbart innebär att tittarna ska förstå att Guillou kan juridik (fastän läsarna av denna blogg vet att Janne inte har så mycket akademiska belägg för detta).

När SvT:s reporter 16 maj 1973 refererar till att Gunnar Ekberg känner sig hotad säger Jan Guillou:

”Hela hans historia är ett hopkok.”

Detta är en i högsta grad intressant kommentar. Gunnar Ekberg avslöjas nämligen i FiB/Kulturfront nummer 10, som på framsidan av tidskriften uppges komma ut 17/5-29/5-1973. Att media får förhandsinformation innan officiellt utgivningsdatum är inget ovanligt. Tydligen brakar Ekbergavslöjandet innan den 17/5. Men vad står det då i detta magiska nummer 10?

”Gunnar blev inte bara en av IB:s mest effektiva agenter inom den svenska vänstern. Han blev också en av de dyraste”, står det i artikeln signerad Jan Guillou och Peter Bratt.

Ekberg skildras som en skicklig agent i FiB/Kulturfront. Han definieras inte bara som ”effektiv” utan även som ”betydelsefull”.

Är det på en dag, en timme eller några minuter som Gunnar Ekberg omvandlas från effektiv och betydelsefull och skicklig till en person som ägnar sig åt hopkok? Jag vet inte. Men skillnaden mellan Gunnar Ekberg version 1.0 och 2.0 är anmärkningsvärd.

Sett utifrån senare händelser ser jag en röd tråd. Underrättelsefolk skyr egentligen media och Ekberg höll sig länge undan från att över huvud taget säga vare sig bu eller bä till journalister. Så i mitten på 90-talet gjorde TV4 en dokumentär om honom. 2009 kom hans memoarer. Samma höst kom Jan ut med sina ‘yrkesmemoarer’, som till vissa delar skilde sig från Ekbergs beskrivningar. Så kom Expressens KGB-avslöjande.

I en debattartikel i Expressen med rubriken ”Ekberg är en hämdgirig mytoman” uppger Jan Guillou bland annat att:

  1. Ekberg är hämdgirig
  2. han ägnat sig åt lögner och angiveri
  3. ”Ekberg är och förblir den mest väldokumenterade skurken i modern svensk förvaltningshistoria”.
  4. På Säpo betraktades Ekbergs historier som ”sällan någon form av sanning”, till och med Hans Holmér tog avstånd från hans rapportering.

I version 1.0 är Ekberg skicklig, betydelsefull och effektiv. I version 2.0 är det ett hopkok. Mellan detta och KGB-avslöjandet har det funnits flera offentliga kommentarer som jag inte orkar ge mig in på. Men låt oss nöja oss med att säga att Ekberg i version 3.0 omvandlats till ”mytoman”. En hämdgirig sådan därtill.

Läs gärna Guillous debattartikel, men gör det med kritiska ögon. Guillou hänvisar till en så kallat ”oberoende” granskare i Säkerhetstjänstkommissionen som han inte nämner vid namn. Detta kanske faller i annat ljus när vi får veta att skribenten heter Ulf Bjereld, som under ett antal år på 80-talet var medlem i KPML(r). Uppgiften om medlemskapet i den kommunistiska organisationen kommer från PM Nilsson, som retoriskt frågar sig ”Vem är Ulf Bjereld” i Expressen 2006. 

”Under sina år som medlem i Kpml(r) i början av 80-talet skrev (Bjereld) en artikel i tidningen Proletären där han kritiserade den polska frihetsrörelsen och att Solidaritet förrådde den kommunistiska saken”, skriver PM Nilsson. 

Vet man att Bjereld är gammal r-are förstår man mycket bättre varför det är sådana kontraster i skildringen mellan IB-folk å ena sidan (och då främst Ekberg) och Guillou & Co å andra sidan. Kanske intressant också att veta att Bjereld som ”oberoende” forskare i Säkerhetstjänstkommissionen intervjuade och betecknade vänstersidan som trovärdig medan han utmålade Ekberg som brottsling och icke trovärdig utan att  denne fick försvara sig över huvud taget. 

Jag skulle kunna ta fler exempel ur historien, men det får just nu räcka med ovanstående för att konstatera att IM Königs kommentar om Birgitta Almgren följer en sedan länge utstansad mall. Läs Birgitta Almgrens bok och fundera sedan på om ni tycker att följande epitet passar på henne:

  1. ”Larv”
  2. ”Påhitt”
  3. ”Okunnig professor”.
About these ads

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller spionvandringar i Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi till Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i DDR, Gustav Holm Haase, Holm Haase-affären, IB, IB-affären allmänt, IB-åtalet allmänt, Jan Guillou, Journalistik, Peter Bratt, Stasi, Uncategorized. Bokmärk permalänken.