Jan Guillou om brutalitet, hänsynslöshet samt om att gråta till Piff och Puff

”Jag brukar vinna debatter, för där är det brutalitet, snabbhet och hänsynslöshet som gäller, snarare än ett förhållande till sakfrågan.” 

Orden är Jan Guillous och hämtade ur Tidningen Focus 29 augusti 2008. Jag tycker att påståendet är intressant. Det är intressant därför att det är detta och annat smått och gott som står i skarp kontrast till ”den nya” Jan Guillou som nu marknadsförs sedan två år tillbaka.

I Tidningen Vi fick vi nyligen veta att Jan Guillou gråter. Han gråter när han sitter framför skrivmaskinen och plitar på sina böcker. Han gråter när han ska presentera sin nya romansvit för sina anställda på det bokförlag som han äger (Piratförlaget). Ja, och så är han ju ledsen över vad dumma Expressen gjort. 

Jag har i tidigare inlägg skrivit om hur paret Ann-Marie Skarp och Jan Guillou ställt upp i Tidningen Vi (om jag räknat rätt kan det nu definieras som förrförra numret). Där fick vi läsa om relationen till styvfadern (Jans version 2.0 i alla fall) samt om det lilla ”påhittet” att lägga in en lögn i varje bok. Den kan ni läsa mer om här.

Jan Guillou säger numera att han ångrar att han öppet och ärligt svarade på Expressens frågor om sin relation till KGB, vilket tydligt anger att han ångrar att han berättade sanningen, eller i alla fall en del av den, vilket ni kan läsa om här. Det hela ledde i alla fall till att Expressen definierade Janne som KGB-agent.

Visst är det intressant. 2011 skildrar Guillou och Skarp  Jan Guillou som sårad, sårbar och utsatt för ”dumma och elaka Expressen”. Det här är inte en enskild händelse. Det är en trendförskjutning.

Trendbrottet inträffade, enligt vad jag har fått fram, strax innan Jan Guillous så kallade memoarer skulle komma ut 2009. Den 7 juni 2009 satt Janne med sin Skarp i radio hos Ulf Elving, ett program som ni har här eller som mp3-fil här.

Varför denna omstöpning av Janne från cool macho-kille, som dödar många djur och tål mycket alkohol, till sårad mjukis? Tja, man ska väl se det i ljuset av att två personer kommer ut med sina memoarer denna höst. Den ena var Jan Guillou själv, den andre IB-agenten Gunnar Ekberg, vars skildring av tio år i svensk underrättelsetjänst helt klart skulle innefatta delar som Janne också skulle behandla i sin bok. Vem som helst som tänker efter lite grand inser att det skulle innebära skarpt läge. Två olika versioner av diverse händelser i och kring IB-affären skulle komma ut i tryckt form samma höst och inför bokmässan i Göteborg. Risken var stor att mer än en journalist senare skulle reflektera och ställa frågor kring dessa skillnader.

Det är i detta perspektiv man ska se det hela. Det är klart att Janne begrep att brevet till Abu Leila skulle komma upp igen, och sådant Jan Guillou erkänt att han gjort för en massa år sedan är ju lite svårt att ta tillbaka. Bilden av macho-killen som skjuter många djur och som manglar sina debattmotståndare riskerade nu alltså kompletteras med ännu mindre smickrande bilder.

Strax före IB-affären försökte ju Janne förmå den palestinska underrättelsetjänsten att gripa och sedan förhöra en svensk medborgare under dödshot.

Med tanke på de inblandade parternas förhållningssätt till etik, moral och mänskliga rättigheter kan Jan Guillous tilltag inte betecknas som något annat än en dödsdom. 

Så vad gör då en PR-strateg i detta läge? Tja, Janne har ju redan svarat på det hela. Man för bort diskussionerna till något annat. Skickar ut rökridåer för att föra bort fokus till något annat. Man skapar en ny bild när imagen hotas.

Det är därför Janne görs om till en känslosam kille. För Ulf Elfving och hela svenska folket berättar Skarp att Jan gråter till Piff och Puff på julafton. Macho-Jan erkänner utan omsvep att han gråter. Därtill får man veta att Janne är ”folkkär” och ibland alldeles för snäll mot sina vänner.

Fast jag hör något annat också. Jan Guillou säger att IB-affären var en förfärlig historia. Men varför tycker Janne det? Varför ber inte Elfving honom precisera detta? Är det för att Guillou skäms över vad han och Peter Bratt gjorde mot sitt land och många människor? Skäms han över att ha hängt ut sekreterare och andra med namn, bild, personnummer, bostadsadress och annat? Skäms han över att han försökt avlyssna en mans sovrum i ”journalistikens” namn? Skäms han över att ha svikit de etiska principer som journalister ska arbeta efter? Skäms han över att han nästan lyckades få en svensk medborgare avrättad

Det låter inte så när man lyssnar på programmet.

Visst är det intressant att höra programmet igen när vi vet vad som hände sedan: bara en kort tid efter inslaget erkänner en pressad Jan Guillou sitt fleråriga samarbete med Sovjetunionens underrättelsetjänst KGB för Expressen. Det var många ”Ollar i Grind” som skulle motas undan denna sommar och höst 2009.

© Lena Breitner 

About these ads

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller spionvandringar i Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi till Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Gunnar Ekberg, IB, IB-affären allmänt, IB-åtalet allmänt, Jan Guillou, Journalistik, KGB, Uncategorized. Bokmärk permalänken.