Har journalistkåren en byk att tvätta? Kamrat Spion och Ekbergs erbjudande om att bli journalist och hemlig medlem

Jag tog upp berättelsen om Carl från Malmö för att han var ett exempel på någon som har en offentlig fasad (medlem i Folkpartiet) men som genom sitt agerande inte kan tolkas som något annat än tillhörande en helt annan organisation (det Moskvastyrda Komintern).

Jag har stött på nutida vittnesmål om att ett svenskt partis ungdomsförbund hade problem med infiltratörer från något annat ungdomsförbund. Jag fick intrycket av att detta svenska parti var så vana vid detta lilla problem att det närmast verkade ingå i vardagslivet.

Vi kan kalla det att ha dubbla agendor eller att för all del tjäna en dold herre. Finns det liknande historier inom journalistkåren? Om svaret är ja – hur påverkade detta bevakningen av spion- och terroristaffärer som skildrats och skildras i media?   

I dokumentärfilmaren och journalisten Björn Cederbergs bok ”Kamrat Spion – om Sverige i Stasiarkiven” (Bokförlaget Mormor 2007) beskriver Cederberg ett möte med Wolfgang Eschka. Eschkas officiella titel 1973-78 var pressekreterare på DDR:s Stockholmsambassad. I verkligheten var han major inom Stasis utrikesspionage, HVA. Eschka bedrev utrikesspionage för Stasis räkning i Sverige.

Han begick alltså egentligen en brottslig handling, men eftersom han hade diplomatstatus skulle ett avslöjande endast lett till en utvisning. Det vet Eschka och alla andra underrättelseofficerare som har diplomatstatus. Det är deras agenter som riskerar fängelsestraff för det som de gör. Men vilka var Eschkas agenter?

”Jag hade 5-6 IM:s bland svenska journalister. Mötena var mycket avspända. Vi hade mycket gemensamt. Vi var emot Franz Joseph Strauss och USA. Vi var för Willy Brandt och de västtyska socialdemokraterna. Det var lätt att få kontakt. Ett okomplicerat umgänge”, citeras Wolfgang Eschka säga till Björn Cederberg (s 249).

IM betyder Inofficiell medarbetare och innebär att personen har skrivit på en förpliktelse, en personligt handskriven trohetsed om att först och främst tjäna Stasi.

Enligt Eschka höll han på 70-talet i 5-6 svenska journalister som skrivit på denna trohetsed, som innebar att de skulle åsidosätta sitt uppdrag som oberoende journalister. Hur många fler kollegor på DDR-ambassaden som hade svenska journalister som agenter förtäljer alltså inte historien.

En journalist som avslöjades var IM König, alias den tidigare journalisten vid Arbetarbladet Björn Jensen. Uppgifter om detta har ni här och här.  Om Jensen är med i Eschkas uppräkning vet jag inte. Jensen ska nämligen ha varit verksam som IM på 80-talet, Eschka verkade i Sverige på 70-talet. 

I min man Gunnar Ekbergs bok ”De ska ju ändå dö – tio år i svensk underrättelsetjänst” beskriver han ett samtal med Frank Baude, som tillhörde det marxistiska KFML och som 1970 blev förbundsordförande för KFML(r) för att senare bli partiledare i KPML(r).

Frank Baude tyckte att Ekberg skrev bra och borde lämna reklambranschen, som han delvis jobbade för.  

”Hade det inte varit bättre om du kom in på Journalisthögskolan? Men då får vi kanske göra dig till hemlig medlem”, ska Baude ha sagt till Ekberg (s 247).

Ekberg rapporterade till sina uppdragsgivare inom IB att vänstern börjat plantera medlemmar på poster där de kunde tjäna partiet i samhället. Vissa känsliga poster krävde då ett hemligt medlemskap.

Jag har tänkt på detta i flera år. Om Gunnar Ekberg fick frågan om att bli journalist och hemlig medlem, hur många andra fick inte också detta erbjudande? Hur många realiserade förslaget? Hur många har verkat med fasaden att vara ‘oberoende’ journalister, men i verkligheten tjänat en dold och politisk uppdragsgivare? Stasi eller KGB, eller varför inte ett politiskt parti? 

About these ads

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller spionvandringar i Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi till Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i DDR, Journalistik, KFML(r), KPML(r), Stasi. Bokmärk permalänken.