Stefan Aust, Ulrike Meinhof, Magdalena Kopp och barrikadkvinnornas skeva inställning till män och sina barn

Många har nog sett filmen The Baader Meinhof Complex. Jag tror att filmen skildrar terroristorganisationen Rote Armee Fraktion (Baader Meinhof-ligan) ungefär så som det var. Ändå är jag oklar över om jag gillar den helt och fullt. Den är för mycket road movie. Biljakter. Skottlossningar. Bombattacker. Det är som om det vore en action från Hollywood och inte på riktigt. Det blir för mycket underhållning när RAF-medlemmarna skildras som ”terrorist chic”.

Mannen som skrev boken The Baader Meinhof Complex, som blev till denna film, är journalisten Stefan Aust. Han lärde känna Ulrike Meinhof på vänstertidningen Konkret ett antal år innan den stora våldsspiralen grep tag i henne. En intervju med Stefan Aust genomförd av BBC Witness har ni här.

Jag noterar att det är just denne Stefan Aust som åker till Italien för att hämta tillbaka Ulrike Meinhofs tvillingar till Tyskland. Ulrike Meinhof förde nämligen bort barnen från deras pappa. I Italien planerade hon att föra sitt eget kött och blod till Mellanöstern för att sätta dem på barnhem. Jodå, ni läste rätt. Tänk vilken moderskärlek! Stefan Aust ”stjäl” i alla fall barnen och återför dem till deras pappa i Västtyskland.

Man skulle kunna tro att Stefan Aust tar Ulrike Meinhofs barn från Ulrike Meinhof, men i BBC-intervjun säger Stefan Aust att han tar barnen från Rote Armee Fraktion. Barnen tillhör alltså den revolutionära cellen. De tillhör kollektivet.  

Nu har det senare tillkommit påståenden om att Herr Röhl (barnens pappa) ska ha pillat på sina barn. För er som är överintresserade har ni det bland annat här.

Själv vill jag hålla mig kvar vid kvinnorna. Vid deras relation till männen och sina barn. För Ulrike Meinhof kom tydligen kampen främst, således skulle barnen in på ett barnhem.

Magdalena Kopp, som kom att tillhöra ”andra generationens” medlemmar i Rotee Armee Fraktion, beskriver i sina memoarer hur hon möter sin blivande make Carlos Schakalen, alias Illich Ramirez Sanchez. Hon är över huvud taget inte intresserad av honom och är tillsammans med en annan man, Hannes. Men Carlos tar över bit för bit. Med den fria syn som fanns på sex vid den här tiden tycktes inte pojkvännen ta särskilt illa upp av lite byte då och då.

”Doch langsam hatte sich auch meine Wahrnehmung von Carlos zu verändern begonnen. Nicht, dass jetzt plötslich meine grosse Liebe vor mir stand, aber seine Verführungskunst setzte mir zu und seine Selbstsicherheit faszinierte mich. Ich liess mich beeindrucken von seinem Auftreten, der Macht, die er ausstrahlte, und seiner Überlegenheit gegenüber Hannes, und ich begann, ihm seine Reden über die Gleichberechtigung und Selbstverantwortung der Frauen im Dienste Der Weltrevolution zu glauben. Dahmals war ich nicht in der Lage, diesem Mann Paroli zu bieten. Ganz tief in mir wusste ich wohl auch, dass er gefährlich war und ich nicht einfach gehen konnte”, skriver Magdalena Kopp i ”Die Terrorjahre. Mein Leben an der Seite der Carlos” (2007) s 130.

För er som inte kan tyska. Magdalena Kopp beskriver hur hennes syn på Carlos förändras. Han är inte den stora kärleken, utan någon som skickligt förför henne. Hans självsäkerhet och den makt han utstrålar fascinerar henne liksom den överlägsenhet han visar hennes pojkvän.

Carlos manövrerar likt en Alfahanne ut Hannes och Magdalena Kopp lyssnar på Carlos tal om lika rättigheter och kvinnornas ansvar i världsrevolutionens tjänst.

Hon kan inte stå emot, trots att hon innerst inne inser att han är en farlig man.

”Ich bin dein Mann und ab jetzt musst du mir gehorchen”, säger Carlos högt och tydligt. Jag är din man och från och med nu måste du lyda mig!

Magdalena Kopp tar honom först inte riktigt på allvar. På nästkommande födelsedag får hon en stor chokladtårta. ”Till min gamla ko” står det på tårtan. Osvikligt börjar jag tänka på scener ur Roman Polanskis obehagliga drama Bitter Moon, där Peter Coyote spelar en amerikan som förnedrar sin underkuvade flickvän. Magdalena Kopps beskrivning av känslan av förnedring över tårtan och relationen till Carlos tyder inte på något annat än att hon är på väg rakt mot Kvinnojouren.

Magdalena Kopp stannar kvar och börjar jobba för Carlos terrorcell, främst som kurir. Varför? Hon har ett barn hemma i Tyskland, en Anna som fötts när Magdalena Kopp fortfarande var tonåring. Betyder denna lilla flicka ingenting? Är kampen så mycket viktigare?

Magdalena Kopp grips 1982 och döms till fyra års fängelse för att ha planerat en terrorattack i Frankrike. Efter fängelsetiden gifter hon sig med Carlos, föder hans barn och lever en tid skyddat i Mellanöstern. Lugn och ro blandas med blodigt allvar. De åker på utflykt med lilla Rosa. Kopp träffar Leila Khaled och konverserar om hur man ska sluta röka och hur man ska kunna leva utan stress (s 221). Carlos och hon får en schäfer av KGB (s 224). Schäfern råkar visserligen dö med en gång då den fått i sig växtgift och grannens katt hittas utbränd av giftet den också. De får besök av en gammal vän, som Carlos misstänker är en förrädare. Magdalena Kopp sitter hemma med sin dotter Rosa och oroar sig medan Carlos tar med Gerd Albartus på ”en liten tur”. Albartus kommer inte tillbaka från turen. ”Sie hatten ihn nach einem quälenden Verhör getötet” (de hade dödat honom efter ett plågsamt förhör), konstaterar Kopp.

1994 grips Carlos i Sudan och skickas till Frankrike, där han döms till livstids fängelse för mordet på Michel Moukarbal och två franska säkerhetstjänstmän.

”I samband med mordet i juli 1975 i Paris på 2 DST-tjänstemän och libanesen och PFLP-representanten MOUKARBAL anträffades bland dennes personliga tillhörigheter visitkort och adresser med namnet: – Saima JÖNSSON, Haganäs, Älmhult (Sverige – 0476/12918)”, står det i Saima Jönssons hemliga personbilaga hos Säpo som delges svenska justitiedepartementet 1975.10.29.

Jag noterar att det i dansk historieskrivning råkar hittas adressuppgifter till Blekingegadeligans medlemmar hos just denna Moukarbal i just samma lägenhet.

Detta som en liten passus för den som läser denna blogg och undrar varför jag drar in Meinhof, Carlos, Kopp & Co i en blogg som handlar om svenska förhållanden och om IB. Jag kan inte längre acceptera att IB-affären behandlas som något inrikespolitiskt. Allt hänger ihop. Sverige var en del av den internationella spelplanen för terrorn och kalla kriget. 

Slutet av Magdalena Kopps bok handlar i alla fall om en uppgörelse och en frigörelse från Carlos. Inte bara Magdalena Kopp utan även dottern Rosa lär ha tagit avstånd från Carlos. Rosa vill inte ha med pappan att göra:

”Doch mittlerweile hält auch sie ihn für einen südamerikanischen Macho, der in sich selbst völlig zu unrecht den schönsten, intelligentesten und sozialsten Menschen der Welt sieht”, skriver Magdalena Kopp (s 312)

Rosa ser alltså i dag sin pappa som en sydamerikansk macho som ser sig själv som den bästa, vackraste, intelligentaste och mest omtänksamma mannen i världen (?).

Magdalena Kopp avslutar boken med att konstatera att hennes ex numera lämnat marxismen för en annan tro. Nu är det islam som gäller, även om det går lite dåligt för Carlos nuvarande ”hjältar”. De försvinner, den ene efter den andre. Carlos ”idoler” beskrivs vara Saddam Hussein och Usama bin Laden (som ju är döda) liksom PFLP:s grundare George Habash. En annan idol jag förstått att Carlos har i dag är Hugo Chávez, som fortfarande sitter kvar vid makten i Venezuela. Carlos bror Lenin har tydligen haft en ministerpost i landet (jag har dock ej kollat om han har kvar den).

Jag återvänder till ett av mina tidigare inlägg där jag citerar Danmarks motsvarighet till Saima Jönsson (politiker med historisk PFLP-bakgrund). Här beskriver Anne-Grete Holmsgaard sitt möte med Marwan El Fahoum, politbyråmedlemmen i PFLP, beställare av Blekingegadeligans många rån och kidnappningsförsöket 1985 på Lundabon Jörn Rausing.

”Jag upplevde Marwan El-Fahoum som en ytterst sympatisk man. Han verkade begåvad, seriös och trovärdig. Samtidigt var han en tjusig man, alltid klädd i kostym av ett omisskännligt internationellt snitt. Han talade en mycket god engelska. Han var välinformerad om världsläget – en typisk intellektuell.”  (s 350, Peter Øvig Knudsen, Blekingegadebanden, dansk pocketversion, min översättning)

Det finns många fler berättelser om 60- och 70-talets kvinnor som stod på barrikaderna. Fler än dem jag har beskrivit har fått göra uppgörelser med sina barn just för att barnen känt sig negligerade under sin uppväxt.

Det talades mycket om jämlikhet vid den här tiden, men jag får inte riktigt intrycket att det var män i velourbyxor som hjälpte till med disken som fick mest sex. Jag får intrycket att våldet inte bara var tjusigt. Det var sexigt också.

© Lena Breitner

About these ads

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller spionvandringar i Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi till Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Blekingegadeligan, Carlos Schakalen, George Habash, IB, IB-affären allmänt, KGB, Leila Khaled, Marwan el Fahoum, PFLP, Rote Armeefraktion (RAF), Saima Jönsson, Säpo. Bokmärk permalänken.