2009: Poletterna trillade ner när Sydsvenskan publicerade en recension av böckerna om Blekingegadeligan

Saima Viveka Jönsson Fahoum. Det är en kvinna som ett antal år funnits någonstans i mitt bakre medvetande. En Lundabo. En läkare. En regionpolitiker. Vissa ersättarposter inom Lunds kommun. Ett tag satt hon till och med i Vänsterpartiet i Lunds styrelse. År 2006 utpekades hon ut av Aftonbladet som Sveriges rikaste vänsterpartistiske politiker.

Sedan var det ju det där andra. Det där som min omgivning definitivt inte kände till. Vi talar om det där kurirbrevet från november 1972.

Avsändaren var inte vem som helst. Han hette Wadie Haddad och var en av ledarna för en av den tidens mest fruktade terroristorganisationer, PFLP.

Den där höstdagen 1972 i Beirut ville Wadie Haddad att ett hemligt brev skulle gå med kurir till Skåne, till en, som han betecknar det, viktig medarbetare till PFLP. Mottagaren hette Saima Jönsson och var bosatt i Lund.

Wadie Haddad trodde att mannen framför honom var en trogen medarbetare till PFLP. Det var han inte. Gunnar Ekberg var i själva verket en svensk agent som infiltrerat PFLP.

Jag träffade Gunnar Ekberg 2003. Jag vet inte när Saima Jönsson kom på tal, men så en dag fanns hon där. I mitt medvetande.

Vid den här tiden arbetade jag som reporter på Skånska Dagbladet i Lund. En enkel koll visade att Saima Jönsson bodde i Lund och därtill hade gått och blivit politiker i stan. Visserligen inte för något som jag bevakade dagligen, men ändå.

Kännedomen om kurirbrevet störde mig. Och så var det något med smuggling av sprängmedel som hon hade sysslat med. Jag visste liksom inte riktigt vad jag skulle göra med kunskapen. Skulle mina kollegor på redaktionen förstå innebörden av Wadie Haddads berömmande ord om Saima Jönsson? Å andra sidan. Ord skulle säkerligen stå mot ord om allt drogs till sin spets. Det var väl bara för Saima Jönsson att neka.

Några år gick och vi gifte oss, Gunnar Ekberg och jag. Och så började han skriva sina memoarer.

Jag är den som utan tvekan har läst korrektur på Gunnar Ekbergs memoarer flest gånger. Jag är också den som mest märkt hur illa berörd han blev av att återuppleva dåtidens händelser. Elakheter och cynism i vänsterns ledarskikt. Terrorhelvetet. Den där stämningen som bokskrivandet ledde till påverkade oss båda. Jag drogs in i bubblan av återupplevelser. 

Det här måste ha skärpt min uppmärksamhet. Den 16 mars 2009 satte jag i alla fall bokstavligt talat morgonkaffet halsen.

”Blekingegadebandens viktigaste kontaktman inom PFLP var en palestinier som titt och tätt befann sig på nära håll. Hans fru var svenska, läkare och bosatt med deras två söner i Lund. Han besökte dem ofta”, stod det att läsa i en recension i Sydsvenska Dagbladet

Böckerna om Blekingegadeligan (Blekingegadebanden på danska) hade blivit en dundersuccé i Danmark. Nu hade de alltså kommit ut på svenska genom Karneval Förlag. 

Danmarks genom tiderna största rånarliga lyckades råna ihop ungefär 30 miljoner danska kronor på ett tiotal år i Danmark. Men aktiviteter skedde också i andra länder, främst då i Sverige.

Det våld de använde vid rånen hade de bland annat tränat sig till på en ödegård i Blekinge. De gjorde inbrott i ett vapenförråd i Flen 1982 och stal militära pansarskott. De recognoserade mot svenska polisstationer för att komma åt handeldvapen.

Och så var det ju det där med kidnappningsplanerna mot Jörn Rausing i Lund i mitten på 80-talet. Hela 25 miljoner dollar skulle PFLP håva in. Eller rättare sagt, jag begrep just precis i denna stund att det var Saima Jönssons man som var beställaren. 

Recensionen sa ingenting om vem kontaktmanen inom PFLP var. Ingenting om vem läkaren och hennes två söner var. Men jag visste, instinktivt. Det kunde inte vara någon annan. Min man måste ha hoppat till när jag skrek ett ”det måste vara Saima” och tog telefonen. Ett par signaler och så svarade folkbokföringen. 

”Jag har några frågor om en Saima Jönsson. Bosatt i Lund … Ja, Väpplingvägen. Det är riktigt. Jag skulle vilja veta om hon har några barn… Jaså, det har hon. Två söner kanske? … Jaså, två söner, ja… Vad heter pappan? … Marwan El Fahoum. Hur stavar du det?”

Datorn var på. Jag knappade snabbt in Marwans namn på google och fick upp … Blekingegadeligan och PFLP. Bingo!

Vilka var då Blekingegadeligan? Jag kan tyvärr inte rekommendera någon bra site på nätet om den. Sidor som Wikipedia är definitivt utsatta för politisk ”censur”, så förhåll er tveksamma till dem som källa!!! Vi kan väl kort konstatera att Blekingegadeligen egentligen var:

  • en marxistisk sekt
  • en cell inom PFLP-sfären
  • en samling galningar som skadade människor för livet genom att, i någon slags marxistisk Robin Hood-anda, skrapa ihop pengar till ”kampen” i Mellanöstern.

Av folkbokföringen hade jag fått veta att Saima Jönsson och Marwan El Fahoum hade varit gifta från april 1976 till oktober 1994. 

Marwan El Fahoum blir Blekingegadeligans förbindelseofficer efter Wadie Haddads död 1978. Han är det ända fram till slutet. Med slutet menar jag det sista och misslyckade rånet i Köpenhamn i november 1988. En polisman mördas och plötsligt gör polisen ”allt” för att sätta dit ligan. Belkingegadeligan grips. Marwan El Fahoum blir internationellt efterlyst. Och Saima Jönsson fortsätter vara gift med honom tills domarna fallit och allt blåst över.

Vad talar vi om? En trogen helt ovetande hustru eller någon som gått in i spelet med öppna ögon? Instinktivt förstod jag att kopplingen mellan Saima Jönsson och terroristorganisationen PFLP inte bara handlade om ett kurirbrev. Det var långt mer än så. 

På hösten 2009 kom Gunnar Ekbergs memoarer ut. Du ska ju ändå dö – tio år i svensk underrättelsetjänst” (Fischer & Co). Där redogörs för mötet med Wadie Haddad och hur Gunnar Ekberg senare stämmer träff med Saima Jönsson vid Flygbåtarna i Malmö.

”Jag vek av och gick en lång runda utom synhåll för att se om hon hade någon med sig. Det fanns inget onormalt att se så jag gick fram emot henne. Hon tittade på mig och tog ett steg framåt. ‘Hej’, sa jag. ‘Hej. Jag heter Saima’”, blir svaret.

Efter att trevande ha presenterat sig lämnar Gunnar Ekberg över brevet och framför hälsningar från Wadie Haddad. Saima Jönsson ber honom hälsa tillbaka.

”Allt tog tre minuter. Sedan dess har jag inte sett Saima Jönsson. Men efterhand har bilden klarnat”, skriver Gunnar Ekberg i sina memoarer.

En som reagerade på det skrivna var Per Gudmundson, i vanliga fall ledarskribent på SvD. Här har ni hans blogginlägg som leder oss och Saima Jönsson vidare in i Sjukhusaffären i Göteborg 1974-75.

Men i övrigt har det varit väldigt tyst. Skrämmande tyst. Det gör mig fundersam. Vart är Sverige på väg? Är vi så fredsskadade att vi inte förstår innebörden av samröre med terrorister? Eller är det helt enkelt så ofattbart att vi inte kan förstå?

Oavsett är det dags att tacka Karneval Förlag och Sydsvenska Dagbladet för att (säkerligen helt ovetande) ha givit ytterligare några pusselbitar till historien om IB och IB-affären. För dessa pusselbitar visade sig vara mer givande än vad jag någonsin anat. Det här visar att vi i högre grad måste vända oss till våra grannländer för att lära oss om vår egen historia. Mer om det i kommande inlägg! 

About these ads

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller spionvandringar i Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi till Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Gunnar Ekberg, IB-affären allmänt, Marwan el Fahoum, PFLP, Saima Jönsson, Sjukhusspionaffären, Wadie Haddad. Bokmärk permalänken.